Gång på gång i debatterna kring rasism och näthat mot kvinnor målas samma schablonbild upp: näthataren är den marginaliserade arbetarklassmannen som blivit omsprungen i det nyliberala samhällsklimatet som nu tar ut sin frustration och maktlöshet på kvinnor och invandrare.
Oftast är det vänstermän som målar upp denna bild av näthataren. I Johannes Björks kritik mot Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män konstaterar den förstnämnda att ”vardagsrasismens tilltagande ressentiment är en effekt av den stenhårda och statligt sanktionerade konkurrensen bland arbetslösa, arbetslinjens stigmatisering inför ett allt mindre försörjningsstöd samt bristfällig utbildning” (Aftonbladet 20/12 2012). Han påpekar att samma paternalism som visas mot de näthatande männen användes mot arbetare för hundra år sedan.
På Aftonbladets ledarsida (9/2) skriver Fredrik Virtanen om de marginaliserade som aldrig bjuds in till pk-elitens storstadsvärme och därför näthatar. Det är nämligen ”den enda röst de har.”
Båda texterna har hyllats och länkats till av andra vänstermän, som sitter i samma medelklassposition som Björk och Virtanen och som tydligen vet väldigt mycket om arbetarklassens män från glesbygden.
Som alltid tänker jag på min pappa. Uppvuxen och bosatt i glesbygden, ointresserad av både samtidsdebatt och partipolitik. Ingen högskoleutbildning och under lång tid lågt betald och med osäkra anställningar. Han stämmer exakt in på den schablonbild av man som borde skylla allt på invandrare och anse att pk-elitens feministkvinnor ska sluta gnälla. Jag tänker på min pappa som engagerar sig i asylsökande, blir god man åt ensamkommande flyktingbarn och lägger obetald tid på att kämpa för en ensam pojkes rätt till uppehållstillstånd. Som ifrågasätter mansrollen och konstaterar att mäns våld mot kvinnor är vårt största samhällsproblem. Som nattvandrar och arbetar med unga människor.
Det finns ett par enkla sanningar som tål att upprepas:
Att vara geografiskt, kulturellt och ekonomiskt marginaliserad gör dig inte automatiskt till kvinnohatare och rasist.
Att vara ointresserad av det politiska etablissemanget innebär inte att det är den så kallade pk-eliten som du vänder dig emot.
I den mån som en del män från arbetarklassen börjat rösta på SD förtjänar både de och alla andra en djupare analys än de grova generaliseringar som förekommer i dag. De vänstermän som försöker förstå näthat och rasism i termer av förutfattade meningar om arbetarklassmän upprepar samma klassförakt som tidigare varit högerns signum.
Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Den 11:e maj ska hon och hennes pappa kombinera Feministiskt Forum på dagen med Bruce Springsteen-konsert på kvällen.
