Ja, barn ska man väl ha någon gång.” Jag vet inte hur många gånger som jag har hört den meningen yttras av manliga vänner och bekanta när familjebildning med egna barn kommer på tal. Medan jag med mina kvinnliga vänner stött och blött ämnet sedan 20-årsåldern, oavsett ingång och eventuell längtan, har det i många fall verkat oändligt mer okomplicerat för männen.
Det märks också i diskussionen som följt antologin Ingens mamma, där tolv barnfria kvinnor skriver om att inte ha egna barn. Så gott som alla recensenter har varit kvinnor, mödrar som icke-mödrar. När Ann Heberlein häromveckan skrev om antologin i DN Kultur var det delvis utifrån sin egen erfarenhet av att vara mor och de flesta som svarade, höll med eller upprördes var också kvinnor.
Kvinnor har mer att förlora
Det finns enradorsaker till att diskussionen om barn och föräldraskap fokuseras kring kvinnor. Modersrollen är starkt kopplad till kvinnlighet, på ett annat sätt än vad faderskapet är till mannen. Men även praktiska faktorer spelar in: kvinnor har betydligt mer att förlora på att få egna barn än vad män har. Kvinnor med barn är besvärliga på arbetsmarknaden, försvinner iväg längre, arbetar oftare deltid, får kanske komplikationer under graviditeten. Kvinnor som är föräldrar blir mer hårt ansatta också av omgivning och samhälle: det är livsviktigt att amma, men inte för länge bara. Du måste vara en närvarande och engagerad förälder, men glöm inte bort ditt eget liv. Föräldraskapet för en man är snarare en meriterande bonus i omgivningens och arbetsgivarens ögon.
Det är kvinnors kroppar som bär barnet, som förändras och ibland skadas av en förlossning. Det är kvinnor som å ena sidan inte ska känna rädsla inför förlossningen, men som samtidigt är så lågprioriterade att förlossningsvården går på knäna och barnmorskor protesterar högljutt och larmar, trots risken för att skrämma upp blivande föderskor.
Politiska steg måste till
”Barn ska manväl ha”, är helt enkelt en replik som inte ligger lika lätt i en kvinnas mun. Även om hon är känslomässigt övertygad är det fortfarande ett större steg att ta för en man.
Här finns det både normförändringar och politiska steg som måste till. En delad föräldraförsäkring skulle innebära att också män måste reflektera över sitt bortfall på arbetsmarknaden och för arbetsgivare skulle de bli lika osäkra kort som kvinnor. En bättre förlossningsvård skulle få fler att känna sig trygga och färre skulle skadas. Och kanske skulle fler män må bra av att prata om och reflektera aktivt över familjebildning och hur den ska se ut. Att dela funderingarna över livsavgörande beslut på samma allvar är en jämställdhetsreform om något.
