Alla som haft uppsikt över små barn känner igen den där paniska, instinktiva ångesten att något otäckt ska hända. På övergångsstället, på badstranden, vid klippstupet. Argentinska författaren Samanta Schweblin exploaterar den rädslan i sin intensivt förtätade roman Räddningsavstånd.
Barn på den argentinska landsbygden får till synes oförklarliga skador. Husdjur dör. En mor tar sin döende son till en kvinna som påstås kunna flytta över själen från en skadad kropp till en frisk. Sonen överlever, men kvinnan lever i tron att han är en annan.
Så långt är det lätt att med författarens hemland som utgångspunkt börja tänka magisk realism. Men magin får ett korrektiv när jag läser en artikel i National Geographic News från februari i år. I byn Avia Terai föds barn med tumörer och fläckad hud. Exakt vad Schweblin beskriver. Även BBC och amerikanska tidsskriften Mother Jones har uppmärksammat det argentinska industrijordbrukets överanvändning av växtgifter i bomulls- och soyaodlingar, en användning som ökat ytterligare i och med genmodifierade grödor.
Läsningen av pesticidernas namn är lika kuslig som Schweblins otäckt närgångna skildring av både barns och vuxnas gåtfulla, utdragna plågor. Glyphosate. Atrazine. Chlorpyrifos. Kanske är det magiska inslaget ett sätt att påpeka hur outbildade bybor finner på andra förklaringar än att jordbruksgifter skadar deras barn. Bybor som saknar läkarvård och hämtar dricksvatten i tomma giftdunkar därför att de saknar säkra vattentillgångar.
Kanske är det magiska töcknet en symbol för hur jordbruksföretagen mörkar kemikaliernas hälsovådlighet. Schweblin skriver aldrig rakt ut att det är gifterna som gör romanfigurerna sjuka, men hon antyder det hela tiden. Kanske har hon valt sin litterära form för att undgå att bli stämd av agribusiness. Verkligheten kan tyvärr vara mycket mera skrämmande än övernaturliga eller subliminala skrämseleffekter.
