Det är klart att man förväntar sig en del av konstellationen Kent Nagano, Martin Fröst och Symfonikerna. Tre nordiska pärlor som Nielsens klarinettkonsert och den speciella programkombinationen av Sibelius första och tredje symfoni, borde få det att slå gnistor om spelet.
Men det vill sig inte riktigt, vare sig med Nielsenkonserten eller med Sibelius tredje symfoni som inleder denna konsert. Framförandena har något oförlöst över sig, som om tolkningarna snuddade vid musikens klassicistiska kärna, men sedan mest ägnade sig åt ytspänningarna. I Sibeliussymfonin saknas det nödvändiga flödet, den expanderande tidslinje som förbinder de olika formelementen och samtidigt får sin kraft av musikens ambivalens inför Beethoventraditionen.
Klarinettisten Martin Fröst är naturligtvis en briljant musiker, med ett fascinerande lekfullt förhållningssätt till det han spelar. Mjukheten i tonen är förförisk när han närmar sig Nielsenkonserten och de virtuosa löpningarna flyter fram som ett rinnande vatten. Men det som saknas är den kanske viktigaste beståndsdelen i Nielsens konsert: de skarpa konturerna och hårda kontrasteffekterna, musikens förunderliga föränderlighet. De olika sekvenserna blir litet för lika varandra, och är litet för söta i tonläget.
Men efter paus, i Sibelius första symfoni, tänder det till och en mer organisk kraft gör sig gällande. De långa frasbågarna, alltifrån inledningens gripande klarinettmelodi till intensiteten i de massiva passagerna, visar orkesterns djupa förtrogenhet med denna repertoar. Här blir också formarbetet i Naganos tolkning just så övertygande som man har blivit van vid under hans gästspel med Symfonikerna.
