Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
När kören sjöng i Boris Godunov hände något i bröstet. Jag kom att tänka på en rumänsk liten kyrka i Italien utanför vars dörr jag stått en gång, skriver Karin Brygger om sitt besök på Göteborgs konserthus.
När kören sjöng i Boris Godunov hände något i bröstet. Jag kom att tänka på en rumänsk liten kyrka i Italien utanför vars dörr jag stått en gång, skriver Karin Brygger om sitt besök på Göteborgs konserthus.

Det är så mycket känslor i musiken att orden inte räcker till

Poeten Karin Brygger läste en bok om att förstå den klassiska musiken, men upptäckte att hon förstod bättre innan hon började läsa.

Bok/Musik

Boktitel: Den andra musiken

Författare: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Förlag: Atlas

Konserter:  Göteborgs Konserthus
Vad: Himmelska Mozart och Brahms, Boris Godunov samt Max Bruchs Kol Nidrei

Opera: Göteborgsoperan

Vad: Elektra

Vad är det att lyssna? Jag svarar på min egen fråga med poeten Helga Krooks ord.  "Att lyssna är en aktivitet som nästan inte syns. Ett aktivt mottagande som ger rum åt sånt som finns och sånt som inte funnits förut … Det komplicerade flöde som man öppnar sig för när man lyssnar. En övning i ödmjukhet … 

Att lyssna är en balansakt. Och vad är att höra? Jag tänker: Att höra är att inte veta. Om jag ska höra något nytt måste jag avstå från det jag vet. Annars kan det jag vet sålla bort det nya eftersom det inte kan uppfattas i de kända kategorierna … 

Eftersom lyssnandet är ett mottagande handlar det också om beredskap. Att lyssna är att ta in och ge rum. I min egen kropp. Jag måste vara villig till det."

Det är det bästa jag läst om att lyssna, om att våga ge sig in i det okända, som också kanske visar sig vara känt. Det egna som man får fatt på bara med hjälp av någon annan. Någon annans närvaro, ord eller - toner. Jag vill minnas dem eftersom de både instruerar mig och låter mig vara. 

Jag funderar på lyssnandet eftersom jag läser en bok om klassisk musik. I samband med det går jag på konserter och föreställningar på Konserthuset och Göteborgsoperan. Det har jag gjort förut, men då i sällskap med mig själv, utan en skuggande överhängande tanke på att kanske kan jag snart säga något – något smart - om musiken. 

Boken heter Den andra musiken. Den vill introducera klassisk musik till gemene man. Och den börjar bra. Lättsamt pekar den på hur klassisk musik bär med sig mer än själva musiken. "Klassisk musik" förknippar vi med sober överklass, blanka flyglar och en lång historia som kan verka krånglig. Ringskog Ferrada-Noli lyfter dock fram att det är associationerna, snarare än musiken i sig själv, som kan verka exkluderande. Han vill göra upp med gamla föreställningar.

Löpande i texten introduceras därför pedagogiskt musikexempel, samlade på en låtlista som är lätt åtkomlig via internet. Han avdramatiserar och förhåller sig politiskt korrekt till sådant som att genren är mansdominerad. Vi är nu ännu i bokens inledning, där han liksom i resten av boken är frikostig med egna tankar.

Problemet är att tankarna är ganska ointressanta. Efter ett tag börjar irritera mig. De är för luftiga, de skaver. Kanske mest den vänligt predikande tonen och bristen på logik. På sidan 21 uppmanar han till exempel läsaren att lyssna, förutsättningslöst. Känna efter. Det är en bra uppmaning. Problemet är resterande text är proppad med påståenden om vad det är jag "ska" höra. "Det är ett litet verk som knackar dig på axeln, viskar i ditt öra och ömsint säger: 'vet du vad bitterljuvhet är? Det är så här det ser ut. Det är så här det låter.'"

Nå, en gång eller två kanske man kan låta sig bli skriven på näsan av en röst med ett lätt infantiliserande tonfall, men rakt genom en hel bok? Tillslut är det trögt att läsa vidare. Jag tappar intresset.

Jag går på Göteborgsoperan, operan - trots att boken exkluderar just opera. Det spelar inte så stor roll tänker jag, eftersom de sociala (exkluderande) koderna också är spännande att undersöka. För att pröva sig mot dem är Göteborgsoperan och Konserthuset likvärdiga. 

Man måste vara fin. Eller måste man? Jag har gått på både konserter och opera förut, och svaret på frågan om man måste vara fin kan än en gång kokas ner till att har man bara ett fint självförtroende kan man vara hur fattig som helst, så länge man har råd med biljetten. 

Svaret på nästa fråga - om Den andra musiken ger konserterna ett mervärde, om den ger mig verktyg att tala om musik eller lyssna, lyssna bättre – är nej. 
Njutningen är större innan jag läser boken än efter, eftersom jag sedan lider av efterverkningarna av den där rösten. När jag lyssnar på Max Bruchs Kol Nidrei (innan) är jag ännu helt min egen. Och det jag vill veta om stycket kan jag hitta på Göteborgs konserthus hemsida. 

Den återger bland annat Max Bruchs egna ord om verket: "Båda melodierna är av högsta kvalitet. Den första är en uråldrig hebreisk sång om botgöring och den andra, i verkets mellandel, är den rörande och i sanning magnifika sången 'Oh gråt över dem, som grät vid Babels flod'. Jag blev bekant med båda melodierna i Berlin där jag ofta kom i kontakt med Israels barn." 

Resten av beskrivningen av verket är för långt att återge, men jag kan varmt rekommendera hemsidan som koncist ger oss historien i korta drag. Varken mer eller mindre. 

Sedan går jag på Elektra. Men tänker på boken, tänker att jag blir nervös av den. För trots att Den andra musiken berättar om klassisk musik finner jag den fattig. Den strösslar ivrigt med målande beskrivningar: "Varje gång jag hör denna sats vill jag bara höja volymen och le med hela ansiktet, om jag hör den i mina hörlurar vill jag börja springa" (s 243).           

Jaha. Jaså. Men fakta? Om jag ska orientera mig i en konstart som så starkt appellerar till mina egna känslor vill jag ha något annat än Ringskog Ferrada-Nolis känslor att hålla mig i. Jag saknar klarhet och information. 

Att boken dessutom saknar notsystem är problematiskt. När Grozni citeras finns ingen referens till var eller när. Vem är Grozni? Jag är nybörjare. För mig låter ordet Grozni som en sönderbombad stad i Ryssland. Om syftet är att locka till musiken och till baskunskapen om den så måste också de oinvigda och pop-snörena erbjudas en möjlighet att söka efter källan. 

Samtidigt som jag är kritisk till boken vill jag hålla fast vid att intentionen är god. Den grafiska formgivningen fungerar utmärkt och kanske är jag motvalls för att jag är en språksnobb och inte vill bli instruerad om vad jag ska känna? Men folkbildning får inte bestå av floskler. Jag vill komma ut på andra sidan boken som en annan. Det är därför jag läser. 

Jag upptäckte – under skrivandets tvång - att min starkaste känsla/upplevelse under konserterna inte gick att beskriva i termer som de jag fann i boken. Till exempel "smått sublim" (s 144). 

Under Elektra var det scenografin och berättelsen som väckte mest tankar. Jag tyckte ensamheten gestaltad av svartklädda figurer som hängde sig själva på den uppbyggda väggen var effektfulla. Jag kände ensamhet. Och jag kände mig också som en wallraffande discodrottning som försökte göra sitt bästa bland pärlhalsbanden. 

Låta sig hända är en boktitel av Lotta Lundberg. Den enda meningen fungerade bättre som ledstjärna än Ringskog Ferrada-Noli också på Konserthuset. Som var vackert. För nej, jag kan inte skriva så mycket mer eller bättre om musik än jag kunde innan. Jag kan beskriva min upplevelse. Och konserthuset var vackert. 

När kören sjöng i Boris Godunov hände något i bröstet. Jag kom att tänka på en rumänsk liten kyrka i Italien utanför vars dörr jag stått en gång. Och mer? Tja, jag gillar att Pusjkin är brutalt direkt (Boris Godunov, efter Aleksandr Pusjkin, tonsatt av Modest Musorgskij), att folket vill ha bröd, att kröningen är storstilad och att Moskvas alla klockor ringer i Göteborgs konserthus samt att döden är smärtsam, långdragen, dramatisk. 

Läs det igen: jag låter lika floskelartad och ytlig i min beskrivning som Ringskog Ferrada-Noli, ironiskt nog. Kanske helt enkelt för att det är så mycket känslor i den klassiska musiken, orden räcker inte till för dem, de är alltid för små. 

Den klassiska musiken slår också an olika känslor hos olika människor, popens styrande låttexter är frånvarande och ingen dirigerar den individuella upplevelsen. Jag tänker också att alla känslor och upplevelser ska vi inte dela med varandra, och i motsats till vad omvärlden med sitt eviga internetflöde säger, blir de inte mindre av att vi låter dem verka inuti oss själva, skyddade. 

Den dag de har växt till ord är det kanske inte beskrivningar av ett stycke musik, kanske är det istället en dikt. Eller en blick. En djup empati och förståelse av en annan människa. Jag hoppas det. Att m beskrivningar av ett stycke musik, kanske är det istället en dikt. Eller en blick. En djup empati och förståelse av en annan människa. Jag hoppas det. Att mötet med musiken kan fortplanta sig i fler möten. 

Mest läst