För ett par år sedan startade Therese Bohman en kulturdebatt där hon slog ett slag för den duktiga flickan. I Expressen (15/04/15) skrev hon att: "Jag var duktig och skötsam i skolan, jag fick uppmuntran och så småningom höga betyg och började inse att jag var en av dem som borde fortsätta till universitetet efter gymnasiet."
När jag läser citatet är det för mig tydligt att man behöver uppmuntras, få förutsättningar, kunna misslyckas utan att det är kört. Att bara vara duktig flicka helt kontextlöst hjälper alltså föga. Därför blir jag alldeles matt när jag följer de okritiska hyllningarna av Birgitta Ohlssons nyutgivna bok Duktiga flickors revansch. Tanken på att kvinnor uppmanas att inte sänka kraven på sig själva, hänger ihop med föreställningen om att enbart vi själva är vår egen lyckas smed. Den individuella klassresan är något som Ohlsson precis som Bohman håller högt. Men den som har gjort en klassresa kan inte undgå den kamp och smärta som följer med. Krossa glastak både kväver och kräver. Att göra en klassresa upp, kräver många slickar uppåt och många sparkar nedåt. Den som överlever inser att ensam inte är stark.
"Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid", är ett av Ohlssons budord till den duktiga flickan. Men tänk om framtiden själv låter bakgrunden avgöra sig? Det finns en anledning till varför man inte kan motverka strukturella hinder med hjälp av nyliberala självhjälpsböcker, även om vår tid alltmer går mot den tendensen. Birgitta Ohlsson skriver att hon vill: ”Hylla den duktiga flickan och ge henne överlevnadsstrategier. Flit, strävsamhet och förväntningar är det som möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in". Jag känner tvärtom.
Den duktiga flickan som eftersträvansvärd modell hjälper mig inte att överleva. Uppmuntrar mig snarare att känna avsky inför mina svagheter och skavanker. Jag ska inte vara en kvinna utan en superkvinna. Begära samma saker som män i mörkblåa kostymer. Bete mig som om alla mina mardrömmar kan omvandlas till drömmar, bara jag anammar den magiska "fria viljan".
Jag känner mig sällan så oduktig som i sällskap med de duktiga flickor som alltid uppmuntrats och fått höra att de är bra, sådana som inte tål "flickor" som sällan fått höra att de duger. Anna Wahl har påpekat att kvinnor inte vill känna sig förtryckta och därför inte vill blandas ihop med kvinnor som "ser sig själva som offer”. Men att det gäller att lyfta blicken mot strukturer och makt.
Att vara kvinna är att vara ett politiskt och ekonomiskt subjekt. Vilket inte erkänns av den duktiga flicka som Bohman och Ohlsson omhuldar. Deras subjekt allierar sig istället med makten. Men faller så fort hennes sätt att vara duktig på avviker från duktiga-flicka-normen.
Min mamma sa en gång till mig att jag inte ska visa mig för duktig. Därför att det kan straffa sig då folk tänker att man tror sig vara förmer. Hon har rätt. Men det straffar sig också att vara oduktig. Då heter det att man är slapp, slarvig och strulig.
Det bästa vore om vi fick vara så komplexa som vi faktiskt är. Om våra drömmar fick handla om annat än att "Cash is Queen", "säga ja till makt" och göra karriär. Men framförallt önskar jag att den här världen kunde sluta mata mig med självhatsböcker.
