De sju dödssynderna i kulturen

I lördags hade Göteborgsoperan premiär för föreställningen De sju dödssynderna med Edda Magnason i en bärande roll. Dödssynderna är ursprungligen ett katolskt koncept som innefattar de svåraste överträdelserna mot Guds vilja – sådana som i förlängningen riskerar att leda till evig fördömelse. I över tusen år har de kittlat författares och konstnärers fantasi, och som ni kan se i den här listan fortsätter de än i dag att fascinera.

ANNONS
|

1. Vrede (ira)

På onsdag gästar Timo Räisänen Pustervik. Och Timo är arg. Mycket arg. Eller i alla fall jättetjurig, som minst. På sin senaste skiva Tro, hat, stöld, sjunger han om en gammal oförrätt som många vill koppla ihop med hans relation till den gamla parhästen Håkan Hellström: ”jag hatar dig, jag hatar dig, men jag tror på dig. Det bästa har du snott från mig”. I en intervju med ETC Göteborg från tidigare i år skickar han gliringar med tydligare adress: ”Sveriges största tjuv, Håkan, stjäl ju på ett briljant sätt. Eller, ja, han har stulit rätt fult också i och för sig. ... Jag tar tillbaka det, det är inte alls briljant (…) Jag vet ingenting om Håkan Hellström i dag mer än att han permanentar sig för 2000 spänn i månaden”. Ouch.

ANNONS

LÄS MER: Timo Räisänen om Håkan Hellström: "Sveriges största tjuv"

2. Frosseri (gula)

Monty Pythons Meningen med livet (1983) hittas på Viaplay och har en storätarscen som än i dag är bland det äckligaste som går att se på en tv. Quentin Tarantino, regissör till blodiga hacka-, skjuta- och skära-rullar som Kill Bill och Inglorious Basterds, håller med. I en intervju med brittiska Channel 4 medgav han att sketchen är den enda filmscen som någonsin har fått honom att känna sig illa till mods. Kraftigt sammanfattat händer följande: Den väldige Mr Creosote gästar sin stamrestaurang, där han äter kopiösa mängder mat som han spyr upp omvartannat. När han till efterrätt tar en mintpastill, blir det för mycket: Creosote exploderar, täckande restaurangens gäster med sina inälvor och halvsmält mat.

LÄS MER: Så exploderade Mr Creosote

3. Girighet (avaritia)

Den nya Star Trek-serien Discovery har börjat ta sig nu, efter två-tre svaga avsnitt i inledningsskedet. Processen hade nog gått snabbare med några ferenger i rollerna. Med sin mest ikoniska representant Quark var den utomjordiska rasen ferengi i serierna Next Generation och Deep Space Nine en briljant skrattspegel åt några av mänsklighetens minst beundransvärda drag: kvinnoförtrycket – och girigheten. ”Naturen förmultnar, men latinum varar förevigt”, säger Quark vid ett tillfälle, syftande på den valuta som används ombord på rymdstationen, och sammanfattar med de orden hela sin kapitalistiska livsfilosofi. Att någon av hans förfäder får mynta liknande aforismer i år är föga troligt; enligt Star Treks kronologi dyker de nämligen inte upp i mänsklighetens historia förrän ungefär ett sekel efter händelserna i Discovery.

ANNONS

LÄS MER: Så blir den svenska TV-hösten

4. Lättja (acedia)

”Det var vår, och järnet från alla Värmlands bruk skulle sändas till Göteborg. Men på Ekeby hade de intet järn att sända.” Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga hyllades av Torgny Lindgren som en av vår tids två mest betydelsefulla svenska böcker (den andra var Tore Wretmans Svensk husmanskost) och den är verkligen ett underbart läs med sina skrönor om värmländsk societet, levandegjord folktro, och helt besinningslös skörlevnad. Den fallna prästen Gösta och hans kavaljerer sluter förbund med Den onde och får Ekeby herrgård i retur; sedan festar de loss och lyfter inte ett finger för att hjälpa den utfattiga befolkningen under svältåret som följer. I höst sätter Göteborgs stadsteater upp sin dramatisering av berättelsen.

LÄS MER: Anna von Hausswolff gör musik till Gösta Berlings saga på Stadsteatern

5.Lust/otukt (luxuria)

Taiwanesiske regissören Ang Lees film Lust, caution från 2007 är våldsam, vacker och rakt igenom spännande. Den har också förmågan att få kinderna på publiken att lysa som sprängda jordgubbar – i alla fall om tittarna inte är vana vid den något udda genren erotisk spionagethriller. Berättelsen om hur skådespelerskan Chia-chi lejs för att gillra en honeytrap åt en högt uppsatt agent för den japanska skuggregeringen i Shanghai, blir aldrig sliskig som 50 shades of Grey, och har egentligen ”bara” tio minuter ocensurerat sex sammanräknat. Men tro mig, du vill inte se den med din mamma.

ANNONS

LÄS MER: Lust, caution-stjärna bannlyst i Kina

6. Avund (invidia)

Netflix må undvika dödssynden girighet i sin tagning på Star Trek (än så länge), men avund är visst alltför snaskigt att låta bli. I bolagets utmärkta serie Glow är det den sjukan som sätter hela konfliktmaskineriet i rörelse. Arbetslösa skådisen Ruth är bästa vän med forna såpastjärnan Debbie, som förutom sin strålglans dessutom har en äkta man och ett barn. Under en blöt kväll träffar Ruth på Debbies make, och håller ett litet anförande på fyllan: ”Det finns skinande människor som har allting, och så finns det folk som vi, som måste gå på fester med de människorna och se på när de blir fotograferade. Det är inte rättvist." Mark känner igen sig i beskrivningen, det fattas tycke … och de tillbringar natten ihop.

LÄS MER: Sommarens bästa streamade tv-serier

7. Högmod/stolthet (superbia)

Sedan 1990 har Hyacinth Bucket – förlåt: ”Bouqet, it’s French! – skämts för sin enkla härkomst i våra tv-apparater. Komediserien Skenet bedrar (Keeping up appearances) har kritiserats för att de flesta av dess 44 avsnitt följer samma mall: Hyacinth anstränger sig för att imponera på sådana som hon anser hör till det övre samhällsskiktet, så som politiker och pastorer, medan det yttre hotet – hennes arbetarklassfamilj – envisas med att dyka upp vid de mest olägliga tillfällen. Ensidigheten har inte hindrat serien, som i dag sänds på Sjuan i Sverige, från att bli BBC:s mest exporterade program genom tiderna. Uppenbarligen talar principen ”högmod går före fall” fortfarande till oss.

ANNONS

LÄS MER: Dödssynderna har blivit dygder

ANNONS