Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Därför är Dylans texter litteratur

De som hävdar att Bob Dylan inte är en litterärt driven författare har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt, skriver Mikael van Reis som hittar sömlöst infogade spår av den klassiska litteraturen i texter av årets Nobelpristagare i litteratur.

Varför tilldelas en artist som Bob Dylan Nobelpriset i litteratur? Nyheten fick medierna att baxna men några var ändå snara att fördöma tilltaget som ett svek mot Litteraturen, som undfallenhet inför popkulturen – ”trubadur”, "skandal" och ”trumpisering”… 

Andra förfördelade tyckte att det var decennier för sent att prisa geniet, medan någon i teves Babel tyckte att det minsann var dags för en rappare. Litteratur? Någon? Uppfann inte Dylan rappmusiken med Subterranean homesick blues 1965? Efter en första ström av tyckande uppslukades ändå de flesta av Bob Dylans tystnad. Tycker han inte om oss? Oro i det nationella scoutlägret.

Det borde egentligen inte vara någon överraskning att Dylan tilldelas priset eftersom en princip har varit paradoxen att svara mot traditioner genom att förändra dem. Litteratur som konst är inte repertoar utan en hybridform som söker nya uttryck för det mänskliga tillståndet.

Är Bob Dylan författare? Är han inte en äldre turnerande rocksångare? Fast hans sånger är först av allt ändå poesi och berättelse i musikalisk stöpning. Med dem får vi en blick för Dylans enastående förmåga att blanda, tolka och återuppfinna texter och melodislingor för alla tänkbara livssituationer. Det är förstås dikt. Skulle någon i Sverige komma på tanken att utesluta musikanten Bellman ur de litteraturhistoriska verken? 

Bob Dylan knyter faktiskt an till lyriken som en av de äldsta genrerna – sånglyriken med urgrekiska rötter som sedan vuxit vidare under några tusen år. Lyrik kommer av lyra som ju är en sorts urgitarr. Bellmans luta uppträder någonstans på vägen.

Till det kommer att han under ett halvsekel vävt samman populärmusikens alla genrer med konstkulturen, vilket resulterar i symbioser som få andra egentligen kan efterlikna. Som ingen annan bygger han ut den ”amerikanska sångboken”, genre efter genre. Samtidigt är Dylans skivor ofta nog album som i diktalbum – ibland sammanhållna av en konceptuell tanke.

Det finns några viktiga grundfigurer i Dylans litteratur. Alienationen, melankolin, främlingskapet är skapande tillstånd – ”When you ain’t got nothing, you got nothing to lose” (Like a rolling stone). På det följer förvandlingen av identitet och röst. Romantikern Keats talade om ”negative capability”.

Dylans karriär präglas av uppbrott efter uppbrott – och vid snart varje sådant tillfälle förändras hans röst – från folktenor, till obarmhärtig åklagare, till nasal och mild countryman, till rockmusikens mässande hämnare, till kärlekslyriker och sorgesångare. In på 2000-talet kan han låta som ett rosslande grustag bara för att sedan förvandlats till en nynnande crooner med Sintrarepertoar.

Tid efter annan sätter han på sig en ny ”Dylanmask” – som drifter och renegat, syndare och frälst, en komediant och en bluesman. Han är en klassisk shapeshifter, en ”jokerman” - och tillika allvarsman. Ler sällan. I sin självbiografiska Memoarer berättar han om mötet med en rad i den sextonårige poeten Rimbauds så kallade Skådarbrev: ”Jag är en Annan”. Så i alienationens nollställning fanns redan föränderligheten möjlig – man kan ändå skapa sig själv som en Annan. Dylan ville tillhöra Rimbauds gäng.

Till det väsentliga hör hur Dylan skapar denna förvandling – genom det mäktiga instrument som hans röst utgör. Eller mer precist – det handlar om versens känsla i ton och frasering. Det vill säga den säregna texturen i Bob Dylans sånger, den frasering som bärs fram av rimmet som ger rytmen och som växer till distinkt melodi.  
Rimmet spelar förstås en särskild roll. Redan tidigt finns det något obevekligt över Dylans språkflöde – det är som om rösten sprang före honom. Men det räcker inte för att förklara hur Dylans album faktiskt blir till litteratur även om han själv hjälper till med litterära referenser, till särskilt Bibeln och Shakespeare. De källorna skall bestå hos citatkonstnären Bob Dylan. Time out of mind från 1997 har titeln från En midsommarnattsdröm.

Dylanlitteraturen har börjat lämna biografins ”mannen, myten och musiken” för att bättre förklara hur Dylan blir självmedveten litteratur. Den mycket verbale kulturhistorikern Greil Marcus publicerade 2005 en stor monografi om endast en Dylanlåt: Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Like a rolling stone var Dylans frustande frihetsförklaring från 1965. 

Vid den kan man lägga Mark Polizzottis bok Highway 61 revisited som nu påpassligt finns på svenska. Det är en utmärkt liten studie av detta berömda album – sång efter sång. Polizzotti är ingen sedvanlig rockjournalist utan är katalogredaktör på Metropolitan museum, med mera. Hans gehör är varsamt kalibrerat. Stilen jargongbefriad. Bra introduktion.

2003 gav Christopher Ricks ut den 500-sidiga Dylan’s vision of sin. Han är ingen rockjournalist heller utan en Oxfordprofessor specialiserad på Milton och Keats. Född 1933. Det är en finsnickrad akademisk studie med övergenerös engelsk vältalighet. Efter hand kommer förbluffande upptäckter – som när Ricks lägger Dylans Cold iron bound (från Time out of Mind 1997) vid sidan av John Keats Ode to the Nightingale – en kronjuvel i engelsk romantik. Keats avspeglas verbalt vers efter vers – och Dylan var tidigt en hängiven Keatsläsare.

Det finns nu en svensk och tysk fortsättning om författarskapet Bob Dylan. Ola Holmgren – specialist på Ivar Lo, Strindberg och Peter Weiss – gav tidigare i år ut Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur. En sällsamt profetisk boktitel. Holmgren synar åtta ”outtakes”, sånger som ratats i album men senare ändå utgivits. Därmed fördjupas bilden av diktaren Dylan på ett ofta inspirerat vis. Jag fastnar särskilt för hans utläggning av favoriterna Blind Willie McTell” och Mississippi där Dylan följer spåret söder ut.

I Mississippi träder Dylan in i en svart mans röst med citat från både fängelsesånger och en expunkare som Henry Rollins (!), men framför allt märks här just en underbar timing som gör berättelsen till poesi. 

Holmgrens vägledande tanke kommer från mediefilosofen Marshall McLuhans berömda sats ”the medium is the message” – eller annorlunda, formen är innehållet, sången gestaltar budskapet och inte tvärtom. Alltså får man noga lyssna till hur Dylan skapar sin speciella textur av ton och frasering – hur litteraturen uttalas i sångerna. Vilket Ola Holmgren visar vackert i denna sympatiska bok.

Vi märker då hur Dylan inte plagierar traditionen utan åstadkommer en identifikation, en akt av sympati med en svart man i det förflutna och där sången inte är eko utan glänser vidare med inre dylanska balanser: ”Only one thing I did wrong,/ stayed in Mississippi too long.”

Det finns alltså rika sediment av annan litteratur i Dylansånger som mest verkar vagga fram av sig själva. Få visar det så energiskt och uppslagsrikt som den tyske litteraturvetaren Heinrich Detering. Hans tidigare utmärkta Dylanbok finns på svenska, den nya heter Die Stimmen aus der Unterwelt – Bob Dylans Mysterienspiele. Han gräver ut den litterära underjorden hos Dylan och finner fynd. ”Mina sånger är mysteriespel”, säger Dylan och därmed knyter han an till medeltidens folkliga och bibliska skådespel. Fast Dylan gör så mycket mer när han blir citatkonstnär i sin stora musikmosaik under 2000-talet.  

Ovidius romerska bluesdikter från förvisningen vid Svarta havet infogas i Dylans Ain’t talking från Modern times 2006 och i Roll on John från Tempest 2012 växer en bild av John Lennon som ges överraskande homeriska dimensioner. Lennon blir – visar Detering – en popgenerationens Odysseus, men som annan rullande sten är även han ”with no direction home”.

Citaten från de klassiska litteraturerna är så sömlöst infogade att mosaiken inte märks. Sångerna bär på ett litterärt minne men samtidigt är det sentida livsöden som vi grips av i sångerna. De som hävdar att Dylan inte är en litterärt driven författare har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. 

När nu Dylan nått en mogen ålder är sextonårige Rimbauds revolutionära ”Jag är en Annan” knappast någon aktuell formel. Han behöver inte den självskapelsen längre. Hos den sene Dylan hör vi snarast en omvänd formel: ”Alla de Andra finns inom mig”.

Mest läst