Göteborg har en stadstriennal. Den första arrangerades 2015 och den andra 2016, på årets bokmässa. Hur går det ihop?
Vet inte arrangörerna vad triennal betyder? Eller rör det sig om överambition? Om duracelldriv. Det lutar åt det senare. Sedan Björn Siesjö tillträdde som stadsarkitekt 2012 finns det knappt en tomt han inte gripit sig an, knappt en byggherre han inte tagit i örat, knappt en debatt han inte initierat.
Siesjö är överallt
Det är också stadsarkitekt Siesjö som inleder. Och avslutar. Och ställer frågorna. Och ger svaren. När han inte själv sitter i panelen är han moderator. När han inte själv står på scenen är han ute i publiken med mikrofon. Det hela har drag av sängkammarfars. Fast mindre roligt.
Triennalen pågår under tre av Bokmässans fyra dagar. På torsdagen arrangeras en heldag med ett 30-tal talare och på lördagen och söndagen återvinner man de bästa programpunkterna. Återvinning är nämligen jätteviktigt för Göteborgs stad, får vi veta. Precis som jämlikhet, jämställdhet, tillgänglighet, integration, cyklister och kollektivtrafik. Efter en heldag på första bänk känner jag mig som en bättre människa.
Negationsleket
Ibland blir tonläget lite väl medlidande. Som när stadsbyggnadsdirektör Agneta Hammer bekymrat pratar om förorten och undrar om vi verkligen vet vad de boende vill ha. Eller när Ulrica Palmblad, chef för fastighetsutveckling på Älvstranden utveckling, visar en bild på ett fotavtryck med sex tår, Vi vill att alla ska känna sig välkomna!
Då roar jag mig med negationsleken. Man bara sätter ett inte framför varje grandiost uttalande. Göteborg vill inte vara öppet för världen. Göteborg strävar inte mot social och ekologisk hållbarhet. Den orangeroll-up-skylten med en illustration av en mamma som gungar sitt lilla barn i en park belyst av vårsolen blir särskilt rolig:
Vi ska inte bygga en stad där alla kan känna sig hemma. Göteborg ska inte vara den jämlika staden som bidrar till ett gott liv för alla. Skillnader i livsvillkor och hälsa ska inte minska. Därför satsar vi inte på att skapa hälsofrämjande och hållbara miljöer.
Inredningen förstärket
Det klichéartade språket förstärks av omgivningen. Inte av bokmässan –i myllret en trappa ner skymtar jag Herta Müller, Patti Smith, Sofi Oksanen, Jan Guillou och Adonis, klyschornas värsta fiender – men av inredningen, eller vad man nu ska kalla bråtet som flankerar scenen. Stadsbyggnadskontoret har staplat flisiga packlårar. Gjort ett grönsaksarrangemang av sommar- och vintersquash (tänk så lustiga former naturen kan åstadkomma). Släpat hit en hel fraktcontainer, rostig och dann, och inrett den som Framtidens restaurang –sex packlårar på varandra, inga stolar, ännu mera squash. Och fondväggen har man pyntat med en graffitimålning. Vad står det? Roligare tillsammans.
Inte.
Ambitionen är tydlig. Det här med arkitektur och stadsbyggande, yo maaaaaaaaaaan, asså, c’mon, det är cooooooool. Hammer och Siesjö vill vara allas buddy. De vill inte alienera någon. De vill att samtliga, varenda en, tous le monde… (Förlåt. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag lovar att inte kokettera med sådana komplicerade uttryck igen.) De vill att varenda kotte… (Nej, nu blev det fel igen. Kottar är inte viktigare än någon annan.) De vill att hela bunten… (Sorry. Självklart kan man inte bunta ihop folk, detta handlar om individer och alla är unika, lika vackra och underbara.) Kort och gott, Hammer och Siesjö är mycket välkomnande.
Kryssa i rätt ruta!
Jag bor ju inte i Göteborg för arkitekturens skull, säger Siesjö och gör en konstpaus och tittar ut över den tappra publikskaran. Jag bor ju här för att jag gillar…
Ja, kära läsare, vad tror du? Kan du gissa stadsarkitekt Siesjös skäl att bo i Göteborg? Kryssa i rätt alternativ nedan:
[] Göteborgarna
[] Göteborgarna
[] Göteborgarna
Således talas det ytterst lite om arkitektur och kvalitet under de nästan sju föreläsningstimmarna. Arkitektur är ju, för att citera Cornell –nej, inte Kronér, Elias Cornell, arkitekturhistorikern –estetisk organisation av praktisk verklighet, och sådant verkar Hammer och Siesjö inte vilja lägga sig i. Visst är de båda högutbildade, visst har de båda tragglat arkitektur i närmare fem år på universitet, men vad som är estetiskt eller ej ska ingen smakpolis få avgöra. Gert Wingårdh deltar i samtalet om höga hus och ser mest ut som om han vill hoppa från Gothias skybar.
Gnistrande idéer
Under rubriken Den temporära staden talar Joos Jerne på danska BIG, världens kanske mest innovativa arkitektkontor just nu. Han defibrillerar hela denna likstela tillställning genom att förevisa en flytande studentbostad som Frihamnen på Hisingen nu vill beställa, en gnistrande ny Manhattanskrapa som ser ut som en sabrerad champagneflaska, ett bostadshus i Taiwan i form av ett bergsmassiv, och ett värmekraftverk i Amager som blåser rökringar och har en skidbacke på taket.
Mannen bredvid mig viskar, Kunde inte BIG få rita allt i Göteborg? Men efter knappa 15 minuter är danskinvasionen avvärjd; ett resonemang om prefabricerade betongelement i miljonprogramstadsdelen Orminge tar vid.
Trafik engagerar
Sist på dagen pratas det Linbanor, elbussar och självkörande fordon. Ren och skär futurism jämfört med den schablonarkitektur som planeras. Men så är också trafik något som alltid engagerat Lilla Los Angeles. Det är väldigt roligt att jobba i Göteborg, konstaterar trafikdirektör Stefan Eglinger, för vi är en stad som gillar att jobba väldigt mycket med innovativa lösningar.
Man undrar när han senast skakade runt på en spårvagn.
Längst tid ägnas åt den spektakulära linbanan. Förstås. Men linbanan – tänkt att länka Järntorget och Wieselgrensplatsen –är för Göteborg vad skådebröd är för en undernärd, oändligt lockande men inte ett dugg tillfredsställande. Att färdas 80 meter upp i luften, att svepa över älven i 21 kilometer i timmen, kittlar helt säkert i magen, men ska Hisingen bli en integrerad del av innerstaden måste förbindelsen göras till en del av spårvagnsnätet.
På väg hem, på Golgatavandring uppför evenemangsstråket, rullar det stora vemodet över mig. Vad ska det bli av oss? Hur ska det gå för Göteborg?
Strategi på gång
Siesjö säger sig ha svaret. Förstås. En av dagens programpunkter hette Arkitekturstrategi för Göteborg. Det ska formuleras ett rättesnöre för stadsbyggande i den lilla och stora skalan, förtydligade moderatorn Anders Svensson (Svensson som hade behövt lite rättesnören när han nyligen projektledde planeringen av sovstaden Nya Kvillebäcken).
Att det är Siesjö som ska formulera strategin, glatt påhejad av Hammer, säger sig självt. Det är till dessa två vi sätter vår tillit.
Arkitekturstrategin kommer att initiera förändring, slår Siesjö fast. Den ska korrigera gamla misstag.
Låt oss hoppas. Men ska det lyckas behöver denna dynamiska stadsbyggnadsduo börja fokusera på det de är utbildade till, det de bevisligen kan. De måste sluta agera diplomater och ta plats som arkitekter. Och, inte minst, de måste lära sig att prata rent; ett klichéartat språkbruk resulterar oundvikligen i klichéartad arkitektur.
Fotnot: Arkitekturstrategi för Göteborg förväntas vara klar under hösten.
