Jag har ju hört det mesta förut och inte på något slentrianmässigt eller neutralt vis, utan som hjärtats musik. Jag kan de här sångerna och klangerna utantill. De följer på varandra som inskriptioner, drömda melodier, minnets rytmer.
Ändå blir den nya Bowieboxen A New Career in a New Town en uppenbarelse. 11 cd-skivor alternativt 13 vinylalbum plus en fullmatad bok med producenten Tony Viscontis nyskrivna kommentarer kring inspelningarna från åren 1977-82. Som berättelse är den ingalunda färdigberättad. Materialet är fortfarande i rörelse.
Den här perioden är den kanske mest mytologiserade av David Bowies alla transformations- och produktionsfaser och innefattar den så kallade Berlintrilogin. Hur mycket betydde inte de där skivorna när de kom ut – Low, "Heroes" och Lodger – och hur mycket betyder de inte än i dag?
Det är musiken som omstart, ett sätt att börja om från början, på en ny plats, i en ny stad. Att resa någon annanstans och lämna de tidigare definitionerna och identitetsmarkörerna bakom sig. Det skulle komma att dröja ända till Bowies sista studioalbum Blackstar, utgivet två dagar före hans bortgång 10 januari 2016, innan en motsvarande täthet och föränderlighet i ljudbilderna uppstod på nytt.
En av poängerna med boxen är de dubbla versionerna av Lodger-albumet. Förutom den ursprungliga utgåvan från 1979 har Tony Visconti här gjort en helt ny mix, som får skivan att framträda i all sin rikedom. Det här är ett album som varit en smula ringaktat genom åren. Visconti och Bowie var heller aldrig riktigt nöjda med originalmixen, som gjordes i en sidostudio till Record Plant Studios i New York. Här saknades en del av de ljudeffekter som varit så viktiga för de visionära klangbilderna på Low och "Heroes".
Men det var först under Blackstar-inspelningarna som Visconti fick tid och möjlighet att börja sitt restaureringsarbete och här får skivan äntligen sin upprättelse. Visconti skriver i den tillhörande boken om Bowies glädje och förvåning när han fick höra det färdiga resultatet: plötsligt hade sångerna fått ett nytt liv och pånyttfödelsen tycks höra ihop med ljudprocesserna på Blackstar. Det barskrapade och rörliga, omformuleringarna av de egna utgångspunkterna. Samma sånger och samma klanger som tidigare, men med andra färglager, andra rumsliga dimensioner.
Ordflödet och de fragmentariska ljudbilderna hör ihop med livet på gatan, med människornas och trafikens rörelser, stadens skiftande stämningar. Det är detta som skiljer Low, "Heroes" och Lodger från det närmast föregående albumet Station to Station, tillkommet under kokainförvirringen i Los Angeles. Musiken flyttar på sig och byter skepnad. Precis som Bowie och Iggy Pop gjorde när de hösten 1976 flyttade in i lägenheten på Hausstrasse 155, i stadsdelen Schöneberg.
Resandet som metafor hade präglat redan Station to Station, med suggestiva tågrytmer och nomadmelankoli. Men i Berlin gick det att röra sig fritt, under promenader, cykelturer och tillfälliga besök i ett Östberlin som tycktes leva kvar i ett fruset 1950-tal. Det är så musiken blir visionär och framtidsinriktad, genom att bejaka paradoxerna och tillfälligheterna, resterna. Nästan allt är förstatagningar.
Både Low och Lodger hade ursprungligen andra titlar. Arbetsnamnet på Low var New Music: Night and Day och de tio sångerna på Lodgerskivan var länge samlade under den gemensamma rubriken Planned Accidents. Det sistnämnda var en referens till Brian Enos slumpkortlek Oblique Strategies som användes flitigt under hela Berlintrilogin. Korta, inte sällan kryptiska uppmaningar, som ifrågasätter det förväntade. Ett av korten säger: Byt instrument. Därför spelar gitarristen Carlos Alomar trummor på Boys Keep Swinging. Ett annat är en mening från konceptkonstnären Dieter Roth: När du står inför ett val gör båda. Så uppkommer variationen mellan de båda Lodgerspåren Boys Keep Swinging och Fantastic Voyage som har samma ackordstruktur, men spelas på två helt olika sätt.
Carlos Alomar är en av dem som intervjuas i Dylan Jones nya biografi David Bowie A Life. Boken består av 180 samtal med olika personer som stod Bowie mer eller mindre nära. Ingen sammanhållande text, inga analyser av hur musiken låter, bara de olika rösterna som berättar om olika ögonblick och avgörande minnen. Carlos Alomar berättar om Iggy Pop-turnén våren 1977 när Bowie medverkade som klaviaturspelare, helt anonym och samtidigt koncentrerad. Ett annat läge, ett annat perspektiv.
Tony Visconti beskriver för sin del Berlin som en svartvit 40-talsfilm. Humphrey Bogart hade kunnat komma gående runt hörnet. Överallt var det stridsvagnar och militärjeepar, samtidigt som närvaron av Baader Meinhof var ett ständigt orosmoln. Musiken är mitt i den där trasigheten och ändå har den en lätthet i svänget, en soulkänsla som kommer sig av hur Carlos Alomar spelar tillsammans med trummisen Dennis Davies och basisten George Murray. Alomar kallar dem för The Damn Trio.
Det är detta som öppnar dörrarna till framtidens musik. Det lätta handlaget, mötet mellan mekaniska förlopp och slumpmässiga störningar, det bekymmerslösa bejakandet av helt olika positioner. En dag sommaren 1977, strax innan inspelningarna av "Heroes" skulle börja i Hansastudion i Berlin, kom Brian Eno gående nerför Portobello Road i London. Från en skivaffär hörde han de repetitiva figurerna i Donna Summers I Feel Love och blev som förtrollad. Någon timme senare köpte han skivan på Oxford Street och spelade den upprepade gånger för David Bowie. ”Detta är framtidens popmusik”, förkunnande han.
Detsamma skulle man kunna säga om Berlintrilogin som helhet. Världen närvarande med sina ofullständigheter, ett pussel där några av de avgörande bitarna för alltid kommer att saknas. Det finns en märklig hoppfullhet i det som inte riktigt sitter ihop.
