Bokmässedirektörerna Maria Källsson i Göteborg och Jürgen Boos i Frankfurt har fått Pandoras ask i sitt knä. De försöker värja sig, och det är fullt begripligt. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 13 december ger de sitt credo: "Också avskyvärda åsikter måste kunna rymmas på en bokmässa".
Bokmässor är per definition förespråkare för det fria ordet, menar de och ger sitt fundament: öppenhet, yttrandefrihet och mångfald. Också andra åsikter än "våra egna" måste beredas rum. Gränsen är lagstiftningen, menar direktörerna, som å andra sidan fortsatt förbehåller sig rätten att bestämma "vilka utställare som är relevanta."
Källsson och Boss förbehåller sig rätten att ha kakan och äta den. Deras debattartikel säger ingenting, mer än att den blandar ihop rollerna för lagstiftaren och privata kulturentreprenörer.
Kanske är det signifikant att bokmässedirektörerna blandar ihop sina uppgifter med lagstiftningens. När det gäller yttrandefriheten är det många som inte tänker klart. Att vi har yttrandefrihet har aldrig betytt och kommer aldrig att betyda att man ostraffat kan säga vad som helst, sprida hot och hat, eller fritt kränka sina medmänniskor.
Sverige har av tradition vida ramar både för organisations- och yttrandefrihet. I till exempel Frankrike och Tyskland har man större restriktioner mot högerextrema organisationer. Även England överväger strängare ramar. I Sverige har vi paragrafen om "hets mot folkgrupp", men det är sällan någon fälls för brott mot lagen.
Minns det beryktade målet mot pastor Åke Green, som i en predikan hetsade mot homosexuella och kallade dem "en cancersvulst på samhällets kropp". Enligt lagens mening var det solklart hets mot folkgrupp. Ändå friade domstolen Green, eftersom man ansåg att risken för spridning var så begränsad.
Green talade för sin hemförsamling, i sin lilla kyrka. För att alls höra hans förgripliga åsikter var man tvungen att åka till Öland och aktivt söka upp honom, på ett bestämt klockslag, en bestämd dag. Alltså friade domstolen.
Lagstiftarna måste upprätthålla vissa principer, som åklagare och försvarare förhandlar omkring. Har vi tryckfrihet så har vi. Åsikter som upprör mig kan vara tillåtna att uttrycka, på det att det kan vara fritt fram för mina egna åsikter en annan dag. Men som bokmässedirektör har man inte ansvar för att alla ska få uttrycka sig, man har ansvar för att göra en bra bokmässa, som tar upp intressanta och relevanta ämnen.
Kommer man att göra det? Det är fortfarande oklart. Det tycks mig att Boos & Källson öppnar för en allmän principlöshet. Hur Bok & Bibliotek kommer att handla nästa år säger debattartikeln ingenting om.
Det hade väckt större respekt om direktörerna medgivit att uppgiften är ohyggligt svår, eller sagt vad de vill prioritera. Nu har de fått Pandoras ask i knät och törs inte öppna den. För om de följer sina egna principer riskerar de att släppa lös hela innehållet av giftormar, skorpioner och etterdrypande paddor.
