Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Björn Werner: Verkligheten är groteskare än Grotesco

Reaktionerna på komikergruppen Grotescos musikal har varit översvallande positiva. GP:s kulturchef Björn Werner tycker att det tyder på en bristande verklighetsförankring i den svenska offentligheten.

Komikergruppen Grotescos musikal på SVT förra veckan, den om flyktingkrisen, har gått rakt in i hela Sveriges hjärta. Mottagandet är översvallande på ett sätt som saker bara kan vara i ett land där alla bara kan tycka en sak samtidigt: en totalt orimlig och absolut omfamning. ”Äntligen”, utbrister politiker, skribenter och Sveriges hela Twitterintelligentia i samlad tropp, ”äntligen någon som visar för oss hur det verkligen gick till. Och så roligt sen!”.

Det är i sig ett intellektuellt haveri av episka mått att en grovhuggen skiss av de senaste årens kris bara får fäste om det sjungs av ett gäng glada gamänger. Åtminstone för oss uppenbart få personer som faktiskt läst nyheterna de senaste åren.

Men dessutom. Det gick inte ens till så.

I musikalen spelar Grotescogänget med stegrande nivåer av cringe hur Sverige, med Socialdemokratin i spetsen, först var positivt öppen till ett högt flyktingmottagande, som man tillsammans med Tyskland gjorde till verklighet. Och hur Sverige, när flyktingströmmarna eskalerade till nivåer som nötte både på idén om allmän välfärd och den politiska opinionen, hastigt stängde sina gränser och började anamma en mer nationalistisk retorik och politik. Vände kappan efter vinden. Godheten blev till ondska.

Fast nä. Så var det helt enkelt inte. Jag kanske låter tråkig nu, men verkligheten är ingen musikal. Och den som känner sig tveksam till dagens nationalistiska tendenser borde verkligen dämpa sin entusiasm istället för att sjunga med i Grotescos ”politiska rap battle” som en ovanligt pinsam pappa.

I Grotescos värld är Sverige en ensam ö. Svenska politiker och det svenska folket styr, känner och tänker allena över allt som händer mellan himmel och jord. Den enda som skymtar i periferin är Angela Merkel i ett kort telefonsamtal. Berättartekniskt helt rätt och riktigt. Men att den uppfattningen verkar delas med en hisnande hög andel av de personer i Sverige som förvaltar den offentliga opinionen. Det är på riktigt problematiskt.

I verkligheten är Sverige nämligen inget mer än en liten pinne i en frustande vild flod. För trots den allmänna uppfattningen är det inte så att flyktingar och migranter uppenbarade sig plötsligt en dag på Öresundsbron, precis som de inte en dag hux flux slutade komma när Sverige, som när Löfven (i och för sig ganska trovärdigt spelad av Henrik Dorsin), vände kappan efter vinden och valde den Sverigedemokratiska ”ondskan”. De slutade komma när Turkiets halvdiktator Erdogan efter kohandel med EU erbjöd sig att härbärgera flyktingar istället för att låta dem passera genom landet. 

På samma sätt kan Sverige som enskilt land inte heller nästa gång det blir en flyktingkris (och det kommer det att bli, om inte av krig så av klimat) låtsas att lösningen finns inom landets gränser, vare sig de är stängda eller öppna.

Så funkar det inte i verkligheten. Bara i musikaler.

 

Mest läst