Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Björn Werner: Reträtten är en förskräcklig hållning

Vi behöver nya skalder. Nya tänkare. Nya politiker. Det är dags att börja drömma om vad vi egentligen ska drömma om, skriver GP:s kulturchef Björn Werner.

Jag har bara lärt mig en sak av min vandring genom årets sedvanligt svaga Konstbiennal: Sverigedemokraterna har en poäng. Och det är förskräckligt.
Mitt på Röda stens cementgolv, den är svår att upptäcka bland all annan arkivkonst som årets upplaga trött hängt upp sig på, står en oansenlig liten svart tv-apparat och spelar upp konstverket Vi säger vad du tänker av Jonas Tirén från 2006. Om och om igen. Verket, om man nu alls kan kalla det för det, är en 84 långa minuter lång intervju med Sverigedemokraternas presstalesperson Jonas Åkerlund, som tålmodigt svarar på frågor om hans partis grundsyn.

Den som dristar sig att ta på sig hörlurarna och lyssna på samtalet ställs ganska snabbt inför ett stort problem. Det Åkerlund beskriver är nämligen inget mindre än de principer som fortfarande är den egentliga grunden för en demokrati inom ramen för en svensk nationalstat. Eftersom ingen presenterat någon trovärdig motbild.
Åkerlund pratar stilla om ett samhälle där alla medborgare delar en förståelse för varandra. Där man utan att känna alla redan på förhand vet var man har varandra och därmed också kan fatta gemensamma beslut. Där alla delar en gemensam identitet och därför är en del av ett och samma. 
Ett demos. Ett vi. Ett folk.

Det vill säga precis den dröm som Sverige ända sedan demokratins intåg vilat på, stöpt i Heidenstamsk folkromantik och förstärkt med 70 års socialdemokratisk politik som lagt undan klass för att tjäna hela det svenska folket. Spåren är överallt. Folkets park, Folkets hus, folkhem. En dröm de flesta partier i riksdagen fortfarande egentligen skriver under på och dagligen manifesterar. Idén om ett fungerande ”vi” i en sluten nationalstat.
Titta bara på Socialdemokraternas stolta nynationalistiska estetik i sina valaffischer. Två passkontrollanter som ser till att främmande element icke gör sig besvär. Det är inte en slump. Det är för att man vill vinna tillbaka den delen av spelplanen man egentligen alltid spelat på men som Sverigedemokraterna under några stormiga decennier av omvärldsoptimism lyckats göra till sin. 

Men denna reträtt är en förskräcklig hållning. Oavsett om man gillar det eller ej har den onekligen praktiska idén om ett folk och ett land kommit och gått. Sverige är inte längre en etniskt ren, självbestämmande avkrok utan ett land som är djupt institutionellt ihopknutet med EU och kulturellt och religiöst blandat. En krånglig och snårig plats att förstå.
Nyckeln till framtiden är att lista ut av vad detta nya land som en gång var Sverige egentligen är. Inte att återuppfinna vad som en gång varit. Kostnaden för det senare skulle nämligen inte stanna vid passkontrollanter utan vid utvisningar och ett ekonomiskt förödande EU-uträde. Minst.

Vi behöver nya skalder. Nya tänkare. Nya politiker. Det är dags att börja drömma om vad vi egentligen ska drömma om.

Mest läst