Skollagen, paragraf fem: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna (…) alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.”
Utifrån det är det svårt att förstå hur partier vars agenda, dold eller uppenbar, strider mot detta, mot skolans värdegrund och demokratiska uppdrag, kan vara välkomna i skolan.
Jag vet: skolan är en politiskt styrd organisation. Lagar ska följas. Men vilken lag väger tyngst? Enligt Skolverket, stöttat mot JK, är det objektivitetsprincipen. Blir ett politiskt parti inbjudet ska alla få komma.
Hur kan det vara så enkelt och självklart? Någon som inte tycker att du ska få finnas i Sverige – eller vara den du är – välkomnas. Inte i periferin, inte bara som en hatisk röst, utan där du är. Borde inte elevers och personals trygghet väga tyngst just inom skolans område? Särskilt som skolplikt råder. Räknas det som skolk om en inte kommer den dagen? Arbetsvägran?
Jag blev själv förvånad över det starka obehag jag kände i min lärarroll – i kroppen och intellektuellt – av att möta SD i skolmiljö. Jag, som ändå ser ”rätt” ut. Hur känns det då för de i sammanhanget rasifierade att möta dem i sin trygghetszon?
Diskussionen är viktig, och på många sätt är svaret inte självklart. Hur demokratiskt är det att utesluta ett demokratiskt valt parti (om än de själva inte är demokratiska)? Parallellt märks en ovilja till samtal inom kollegiet. Landet runt märks desperationen hos lärare som inte lyssnas på, hänvisas uppåt, bemöts slentrianmässigt. Eller än värre, tystas. Elever som lugnt protesterat har straffats.
Fokus läggs på säkerhet eller ett teoretiskt plan där alla partier ses som likadana (ledtråd: det är de inte). Vithetsnormen får ett perspektiv att tydligt saknas: förståelsen för de utstickande eller utpekade, samt motviljan att prata om det. En diskussion som många dessutom inte ens inser vikten av. Kanske handlar det om att lärarkåren och tjänstemännen är för homogena, med för få rasifierade eller på annat sätt avvikande från den så kallade normen.
Skolverket slingrar sig, men visar ingen empati. Ett parti kan nekas om ordningsproblem riskeras men lagstiftningen medger inte ”att säga nej till ett parti enbart på grund av dess åsikter”. Hur går det ihop med att ”elever och skolpersonal ska känna sig trygga och inte behöva utsättas för kränkningar”?
Inget tyder på att vi får den modiga, mer empatiska diskussion som behövs inför nästa val. När EU-valet redan var över, och lagom till att skolorna stängdes för sommarlovet, lämnade lärarförbunden sina kommentarer, dock utan att ta tydlig ställning. Utbildningsministern menade att inga ”rena nazistiska partier” ska släppas in på skolor. Men gränsen måste dras långt innan dess. När kommer den annars att sättas?
