Bästa nya huset i Göteborg?

Det investeras i förorten. I september invigdes närsjukhuset i Angered, en storsatsning på över 600 miljoner kronor, och i dag öppnar den nybyggda vårdcentralen i Bergsjön, ritad av stjärnarkitekten Gert Wingårdh. Mark Isitt ser två syskon med diametralt olika utseende.

ANNONS
|

Anders Olausson sitter framåtlutad över ratten i den svarta hyrsuvven. Han tänker på tarmar. På ringlande matsmältningskanaler.

”Man slussas djupare och djupare in i systemet och har ingen aning om var man är.”

Så är det på sjukhus, menar han. Anmälde jag mig i rätt kassa? Sitter jag i fel väntrum? Varför ropar de aldrig upp mitt namn?

”Man känner sig liten och vilsen. Man skulle behöva en sådan där i fickan”, säger han och nickar mot gps:en som trasslar oss genom trafiken. Från Göteborg ut till Bergsjön. Från fyravåningskontoret på Kungsgatan 10A –Olausson sitter i direkt anslutning till sin chef, Gert Wingårdh –till den nya vårdcentralen som Wingårdhs har ritat.

ANNONS

Wingårdhs som annars mest designar innerstadsprojekt. Ofta inom ett lite exklusivare segment.

”Sväng vänster vid Rymdtorget, där du hittar mål”, säger staccatostämman.

Bergsjöns vårdcentral sticker ut.Den ligger ner när det mesta annat står upp.Den skimrar när omgivningen flagnar och rinner.Den är regnbågsfärgad mitt i allt grötgrått.Och den svävar över ett parkeringsdäck i två plan.Se där, fyra skäl att protestera för den som så önskar.Men istället har byggnaden applåderats.

”Jag har nog aldrig varit med om ett lika omfamnat projekt”, säger Olausson. ”Jag känner inte till någon som motsatt sig detta.”

Man skulle kunna anta att det har att göra med vårdcentralens omedelbara omgivningar.Bergsjön är en miljonprogramstadsdel med allt vad det innebär av monotoni och ödslighet – på Rymdtorget kan ingen höra dig skrika.

Men det vore det att underskatta vårdcentralens uppenbara kvaliteter. Detta hör till ett av Göteborgs smartaste byggnadstillskott på senare år –i hård konkurrens med Raumlabors bastu (2015) och Wingårdhs egen Kuggen (2011). Den slanka kvadraten – tänk ett paket Gitanes balanserande på 30 tändstickor – må framstå apart, men är allt det miljonprogrammet kunnat vara men aldrig blev.

Wingårdh har varit inne på spåret tidigare. Redan på arkitektskolan på Chalmers lekte han med referenserna, presenterade olika lösningar på samma problem, en à la Frank Lloyd Wright, en annan à la Le Corbusier, en tredje à la Ludwig Mies van der Rohe. I Vasaparken i Stockholm finns Sven-Harrys, en konsthall med ovanpåliggande lägenheter, en betonglimpa med loftgångsbalkonger likt dem i Hjulsta eller Tensta, men doppad i mässing, fasaden har urmakarfinish. Och i Bergsjön blinkar han vidare, här hämtas inspiration från grannhusens stränga geometri, den 90-gradiga vinkeln regerar, men konstruktionen är fjäderlätt. Gracil. Vore det inte för ”tändstickornas” förankring skulle den lyfta och flyga iväg.

ANNONS

”Huset ritade sig själv”, hävdar Olausson. ”Efter att Christer berättat sin vision fanns det inte mycket att tillägga.”

Christerheter Andersson i efternamn och är vårdcentralens verksamhetschef. Han möter upp i den byggnad som varit hans arbetsplats sedan privatägda Nötkärnan startade kliniken 2009. På kontorsväggarna har han fotografier föreställande skotske racerföraren Jim Clark och genom fönstergluggen ser han ut över en av Bergsjöns otaliga grässlänter. Bortom den finns Gymnastikens hus.

”Vi märkte rätt tidigt att lokalerna inte skulle räcka till”, säger han. ”Från början hade vi 6000 listade patienter, i dag har vi 13230.”

”Då tänkte jag lite naivt att i Bergsjön kan det väl inte vara några problem att få bygglov, här finns ju hur mycket plats som helst. Men då fick jag lära mig hur det funkar. Först hade vi en plan att bygga till det här huset, men andra hyresgäster sade nej. Sedan frågade vi Gymnastikens hus om de ville sälja och det ville de men de hittade ingen ersättningslokal. Och sedan gick jag till stadsbyggnadskontoret och fick träffa en arkitekt och han pekade på en karta, ’Det finns byggrätter här och här och på parkeringen’. Så då ringde jag kommunala Göteborgslokaler, ’Kan ni släppa en bit av parkeringen, vi vill bygga en vårdcentral?’ ’Aldrig i livet’, svarade de, ’vi vill ha kvar vår parkering’.”

ANNONS

”Då hände det komiska, att jag lyssnade på hotellmagnaten Petter Stordalens sommarprat, och han talade om att bygga ett hotell över en motorväg i Stockholm. Så jag gick tillbaka till stadsbyggnadskontoret och frågade om inte det var en möjlighet. Då gjorde de ju vågen, de tyckte det var en jättebra idé. Vi fick igenom detaljplanen.”

Därmed fick Andersson också lära sig ett nytt begrepp: 3D-fastighetsindelning. Att en fastighet kan styckas av på höjden, olika våningsplan ges olika fastighetsägare. Tänk Karlsson på taket.

”Vänta, det ska finnas en tidig modell här någonstans.”

Han rotar bland stetoskop, pokaler för Bergsjöloppet, häftapparater och modem. Till slut hittar han en husminiatyr i balsa och kartong.

”Ah, den där gamla”, säger Olausson. ”Det var en av de första jag gjorde.”

Den ser precis ut som slutresultatet.Den bärande idén handlar om orientering.Om att undvika det där tarmsystemet.

”Det finns bara ett enda väntrum och det har vi placerat i mitten, i husets hjärta”, förklarar Olausson medan vi traskar över parkeringsplatsen och in i dunklet under huset och upp för entrétrappan mot ljuset som forsar ner för stegen.

”Och för att separera väntrum och vårdrum har vi byggt de här”, säger han och ställer sig mitt på parketten och snurrar på lågskoklacken. ”Fyra växthus. Ljusgårdar som vi fyllt med exotiska växter. Med tiden kommer du att känna dig omsluten av tropisk grönska.”

ANNONS

En närmast kontemplativ miljö.Helande i sig själv.Bara ljudet från en porlande fontän saknas.

I nordöstra Göteborg dör man cirka tio år tidigare än i innerstaden.Antalet lungsjuka är högre. Antalet hjärtsjuka likaså. Och medan innerstadsbon kanske brottas med högt blodtryck eller diabetes eller någon sömnrelaterad åkomma är det inte ovanligt att de boende i Bergsjön och Angeredsområdet har alla dessa diagnoser på en och samma gång.

”Det underliggande målet är att minska den klyftan”, säger Börje Blomster.

Han är planeringsledare och projektledare för Angereds närsjukhus. ”Sveriges modernaste” som det heter i ansvariga arkitektfirman Swecos broschyr (vilket inte är så konstigt, detta är det första nybyggda närsjukhuset i landet).

”Redan i början på 2000-talet såg man att sjukvården här i Angered var bristfällig. Då kom tanken på en speciell satsning. Man gjorde en förstudie och 2006 tog man beslut om att påbörja projektet och den första huvudprojektledaren anställdes 2007 och i samband med det började man göra en analys av hälsotillståndet och jag själv tillträdde 2008 och…”

Man undrar, om sjukdomsbilden är så allvarlig, varför måste det ta Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad ett och ett halvt decennium att komma till skott?

Blomster väljer att tänka positivt:

”Det långa förarbetet har gjort att vi förstod sjukdomspanoramat.”

ANNONS

”Och vilken typ av byggnad vi behövde”, inflikar arkitekten Pernilla Nordén.

Nordén har varit del av projektet sedan 2010.Hon och Blomster sitter i närsjukhusets kafé, i ett av fyra tilltagna atrier. Över huvudena har de ett konstverk av Eva Marklund. Bakom sig receptionen. Det elektroniska kösystem plingar i öronen.

”Detta var något som framkom i dialog med invånarna”, säger hon och gör ett streck i luften mellan entré och reception. ”Man ville ha en tydlig väg in”.

Samma ambition som i Bergsjön alltså: att underlätta översiktligheten. Med den skillnaden att vi här talar om tre våningsplan istället för ett, om 18500 kvadrat istället för 1600 och om en investering på över 600 miljoner istället för 70. Dessutom är närsjukhusets uppdrag bredare, specialistkompetensen högre – röntgenavdelningen sköts exempelvis av Kungälvs lasarett, provtagningen av Sahlgrenska.

Ur det perspektivet framstår Nordéns lösning som den enda möjliga. Istället för ett centralt väntrum har hon ritat in en central korridor. En glasad axel skär genom hela den kvadratiska byggnaden, delar den i två, med mottagningsrum på båda sidor och väntrum inkilade däremellan. Stoppmöbler i starka färger som mossgrönt och rostrött utgör riktmärken. Konstverk av bland andra Fredrik Norén och David Svensson likaså.

”Det har handlat mycket om att skapa trygghet och värme”, konstaterar hon.

ANNONS

Även det en ambition hon delar med Olausson.Men medan hans metod är arkitektonisk – att skapa rena, tydliga rumsligheter fulla av ljus och rymd –är hennes mer tvådimensionell. Överdriven energi har lagts på utsmyckning. På kosmetikan. Ett specialframtaget växtmönster av Mirjam Korn står mot väggpartier i ek (som visar sig vara plastlaminat) och golv i granit (som visar sig vara klinker).

Som om rummen inte vore nog i sig själva.Ytterst är det en skillnad i självförtroende. Något som främst märks exteriört.Wingårdhs volym är uppkäftigt enkel. Med en raffinerad glasfasad, rastrerade rutor i två skikt, hanteras insyn och solljus och när du passerar tycks hela huset vaja. ”Som ett draperi i vinden”, för att citera Olausson som säger sig ha hämtat färgerna från Mark Rothko.

I jämförelse är Swecos byggnad tung och livlös. Som en strandad späckhuggare. Mörka och ljusa prefabelement med centimeterbreda gummifogar står mot samma plastiga eklaminat. Hålögda fönsterband repeteras utan synbar logik. Lätta glasbalkonger försöker lyfta helheten, introducera lite av den konstruktiva elegans som den omgivande miljonprogramsbebyggelsen lider sådan brist på, men intrycket är och förblir påvert.

Diagnos: ett sjukhus utan tydlig designidé.

ANNONS