I Sara Mannheimers tredje roman är det främst relationen till modern som står i centrum. Hanna Jedvik har läst en bok som låter tankarna ta tid.
Jag läser Sara Mannheimers debut Reglerna och hennes nya roman Urskilja oss i ett svep. Berättelserna blir till en och samma inom mig.
Jag får backa tillbaka, reda ut och räta upp. Hur gärna jag än vill skilja romanerna åt lägger sig Reglerna och Urskilja oss tätt intill varandra. Svåra att sära. Trots att de inte är överdrivet lika egentligen.
Medan Reglerna är ett monomant malande i det inre, berättarjaget gläntar inte på många dörrar till världen omkring sig, är Urskilja oss en uppväxthistoria som lägger pussel med berättarens liv. Brottstycken av minnen blir ett levnadsöde när minnena flimrar förbi, med Mor och Mormor i ett snörrakt led ner till dotter och dotterdotter. Ett stycke kvinnohistoria i det lilla där släktens band bildar scener, mönster och arv.
Göteborgsbördiga Sara Mannheimers litterära debut var svår att undgå när den drabbade Kultursverige 2008. Året därpå belönades hon med Borås debutantpris med motiveringen ”en skärvigt och nervigt sårbar roman som rör sig med lätthet och humor på den glasvassa eggen mellan frihet och ångest”. Hon var då etablerade glaskonstnär, bosatt och verksam i Stockholm sedan 1997.
Tre år efter debuten kom Handlingen, som till formen och sitt lyriska uttryck minner om Reglerna men vars handling främst rör sig mellan bokryggarna i hemmet.
I Sara Mannheimers tredje roman är det alltså främst relationen till modern som står i centrum. Huvudpersonen, en kvinna i medelåldern, kliver ombord på ett tåg som ska ta henne från Stockholm och Göteborg, sedan vidare mot det hus som hon har lånat för skrivande.
Men det går ju inte att passera Göteborg utan att höra av sig till Mamma. Och på vägen mot mötet spelas barndomens scener upp. Kartoteket öppnas och den djupa relationen till modern blottläggs bit för bit. För varje stopp som tåget gör blir en ny del av livet synlig. Södertälje, Flen, Hallsberg, Laxå och vidare på tvärs genom Sverige. Alla som har rest sträckan vet hur den snirklar sin väg fram över landet i sakta mak.
Återblickarna varvas med detaljer från verkligheten runtomkring. Här och där. Då och nu. I fragmentariska urval.
”Berättelsen är inte hel, kan bara komma i stötar, vill och vill inte fram, eller bak, vill stå stilla med armarna hängande, stilla med handflatorna vända mot världen, den okända, för alltid obegripliga.”
Stötarna bildar så småningom en helhet, som stundvis stannar upp och gräver i sår som gör ont. Tidig barndom, skolåren, livet med mamma i kollektivet på Landsvägsgatan och Pappans stora lägenhet på Linnégatan. Pappan som en dag flyttar till Stockholm och försvinner.
Och så skrivandet. Skrivandet. En metanivå där författaren hela tiden är närvarande när Mannheimer vänder och vrider på berättelsen som hon skriver fram. Hur modern ska reagera? Därtill tillbakablickarna på föräldrarnas bemötande av den såriga debuten.
Sara Mannheimers prosalyriska text är distinkt och tydlig, men den här gången tillåter hon sig att bli drömsk och svävande. Låter tankarna ta tid. Ömt gestaltar hon vår strävan att skiljas och urskilja oss i relationen till våra mödrar. Hur de ändå lever inom oss.
