America Vera Zavala är dramatiker och krönikör i GP.
America Vera Zavala är dramatiker och krönikör i GP.

Att ljuga om sin ålder för att överleva

När jag var 13 år började jag röka - för att verka äldre. När jag var 16 så hade jag skaffat mig ett falsklegg. En person, en äldre kompis gav mig sin gamla legitimation. Vi var tillräckligt lika för att det skulle funka och jag skulle kunna komma in på discon i Varberg – det viktigaste i mitt liv då.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Nuförtiden sparar jag en gång om året ihop pengar till dyra krämer som ska dölja mina rynkor och när jag hinner står jag tålmodigt framför spegeln med pincett och rycker bort mina gråa hår - för att verkar yngre. Hela mitt liv har jag ljugit om min ålder, jag lever i ett samhälle som uppmuntrar mig till detta. Det är en självklar del av vår kultur.

Så läser jag att den kände journalisten Niklas Svensson på sitt populära twitterkonto skrivit att ”den asylsökande som ljuger om sin ålder naturligtvis omedelbart borde tvingas lämna landet”. Och jag tänker att jag aldrig hade kunnat se mina föräldrar i ögonen om de skickat mig från en krigshärd för att få behålla livet och jag misslyckats med att stanna för att jag inte ljög om min ålder. Jag tänker att jag aldrig hade kunnat se mina barn i ögonen om jag inte hade gjort allt, tagit till alla lögner som stod mig till buds, för att överleva. Och jag tänker att jag aldrig har frågat varken min mamma eller pappa exakt vilka skäl de uppgav för att få stanna i Sverige. Det räcker för mig att veta att jag lever här nu och att vi klarade oss.

ANNONS

När jag var i 20-årsåldern började jag framträda i svensk media. Jag förstod inte på många år att jag inte bara representerade det jag trodde jag representerade – en vänsterståndpunkt – utan också var en symbol för mitt kön och för min ras, eller mer korrekt för mitt invandrarskap. Jag visste inte att jag var invandrare, eller rättare sagt, jag var inte invandrare, jag blev det i de andras ögon. Men debattredaktionen kunde bocka av vänster, kvinna och invandrare – allt i ett när det kom till mig. Och det föll sig helt naturligt att jag pratade med andra som upplevde samma sak om detta fenomen i olika exklusiva forum där alla hade gemensamma erfarenheter.

Jag ser att programledaren för Sveriges ledande debattprogram, Opinion live, frågar representanten för Black Coffée: ”om Ann (Heberlein) skulle skapa en separatistisk organisation som heter Ku Klux Klan bara för vita. Är det då fel för att det är någon form av överläge?” Och sedan följdfrågan om Black Coffée vill lyncha vita.

Och jag tänker att Olle Palmlöf säkert känner kvinnor som till helgen planerar en tjejmiddag dit inga män får komma. Och kanske har han åkt till Skottland med grabbarna för att prova whisky någon gång och aldrig tänkt tanken på att ha en kvinna mitt i kalaset. Vad är den stora skillnaden?

ANNONS

Han bjuder med rätta in representanter för olika kvinnoförbund i programmet utan att reflektera över om det är konstigt men Black Coffée verkar Palmlöf tycka är så pass hårresande att det går att likställa med Ku Klux Klan och ställa frågor om lynchning.

Dessa två framstående män har på kort tid inte bara synliggjort problematiken med journalister som tycker mer än de informerar utan också problemet med avsaknaden av mångfald inom svensk media. Lite beroende på vem man är så tycker man vissa saker är normala och annat förkastligt. Lite beroende på vem man är pratar man om olika saker på sina middagar eller fikamöten.

Fotnot: Black Coffée är en antirasistisk organisation för afrosvenskar.

ANNONS