Att åka till Varbergs fästning i hällande regn kan låta som en mindre bra idé. När jag lämnade Göteborg var vädret mulet men ganska varmt. Väl på Varbergs station är regnstormen ett faktum. Knappt har jag hunnit kliva ut genom stationsdörrarna förrän vinden bryter sönder mitt klena paraply och en regnponcho måste inhandlas akut. Ändå är jag nöjd med valet av dag för min utflykt.
Må så vara att regnet slår mot ansiktet när jag stretar upp för backen mot fästningsområdet. Inbäddad i grå himmel och svart hav är fästningen ändå på sitt finaste humör; undergångsvacker och oförställd på ett sätt som förstärker känslan av att vara på en plats där det mesta som hänt har skett på liv eller död. För över sjuhundra år sedan tändes eldarna på Wardberget för att varna för fiendeskeppen. Sedan dess har platsen samlat på sig ett övermått av ångest, våld och slit. Först kom den mordanklagade greven, danske Jakob Nielsen, som byggde sig en borg till skydd i slutet på 1200-talet, sedan bönderna, som tre sekler senare slet med att bygga om borgen till fästning – två miljoner dagsverken lär ha krävts – och senare fästningsfångarna, som dömts till straffarbete eller död. Under 1600-talet var Varbergs fästning en av norra Europas mest moderna försvarsanläggningar; ett monument över ointaglig styrka, men också en plats att lida och dö på. Hur många ångestrop har inte ekat här?
Idag har samtiden diskret flyttat in i de gamla byggnaderna. På min promenad runt området passerar jag ett vandrarhem, inhyst i det före detta kronohäktet, och en restaurang i det som en gång var fästningens bageri. Som en av Sveriges största fästningar med medeltida anor och en knutpunkt i dansk och svensk historia är det givet att Varbergs fästning blivit Hallands turistmål nummer ett.
Den dramatiserade guideturen kommer jag att missa. Däremot tar jag en sväng till Kungens Stall där Hallands kulturhistoriska museum visar upp ortens storkändis: Bockstensmannen. När jag senast var här var jag barn och Bockstensmannen var en stor sak som de vuxna pratade om med högtidliga röster. Att hittas mördad och pålad i en mosse hundratals år efter sin död var en märkvärdighet, som var betydligt bättre än det mesta man kunde se på tv då. (Nu pratar vi visserligen tidigt sjuttiotal då det fortfarande var en höjdpunkt att se kugghjulen snurra i vinjetten till Tekniskt Magasin.) Bara tanken på att se ett äkta död medeltidsman med lockarna intakta rev upp ett skred med fantasier som gjorde mig vild av förväntan. Sju eller åtta år gammal stod jag som förhäxad vid skelettet, övermannad av en väldig lust att sticka ned handen i glaskistan och klappa på det burriga håret. Idag är förtrollningen, lite till min besvikelse, bruten. Jag står en stund vid benen och inväntar svindeln, men blicken är en annan och ingenting särskilt händer. Betydligt mer intresserad blir jag av Thure G Johanson; han som elva år gammal, hittade mannen i mossen en sommar på trettiotalet. Den historien, kretsande kring barndom, död och sankmarker skulle kunna bli en riktigt bra roman.
I museets entré inväntar jag en guide tillsammans med ett tiotal andra och går sedan ned i Bastion Vita munken; ett kanonrum i fästningens mörka inre. Rummet är kallt och fuktigt. Man sitter med fleecefilt kring axlarna och ser en film projiceras direkt på väggarna. Ibland har jag dåligt tålamod med pedagogisk dramatik, som vill trycka in historielektioner i fiktiv kostym, men den här filmen, som iscensätter det dramatiska året 1612, hör till det bättre i genren. Bra dialog och laddade scener som handlar mer om att gestalta liv än att leverera historiska fakta lyckas väl med det svåra att skaka liv i historien.
Det finns stunder, när historien kommer nära, då man känner sig både mer och mindre viktig än man vanligtvis gör. Å ena sidan: viktig som en del av det större förloppet. Å andra sidan: högst förgänglig som en enskild person som trampar runt i den olidligt lilla cirkeln, som det enskilda livet är. På en och samma gång: ett rö för vinden och en länk i det stora eviga, i tiden och människokollektivet.
Känslan fläktar förbi när jag ser på filmen och senare, när jag går upp för backen, mot fästningens högsta punkt. Vid muren med kanonerna har man svindlande fin utsikt över havet, nu svart, som i en grym sjömansvisa; ett hav att förlisa och sjunka till botten i. När jag lägger händerna på den fuktkalla muren, böjer mig lite fram och riktar blicken ut mot det svarta undrar jag hur många som har stått här, på exakt samma punkt, och gjort samma rörelse.
