Ett hundraårsjubileum kan firas på olika sätt. Med pompa och ståt och imponerande fyrverkerier eller med tunga böcker, mörka pjäser, och allvarliga essäer. Det sistnämnda passar jubilaren Peter Weiss bäst som i år skulle fyllt 100 år
Dottern Nadja Weiss har regisserat en bejublad uppsättning av Rannsakningen på Orionteatern i Stockholm. Bonnier ger ut Exil, en volym som innehåller de båda självbiografiska romanerna Diagnos och Brännpunkt först utgivna 1963 och -64. På Uppsala konstmuseum är det en Peter Weiss-utställning och mänger av samtal hålls runt omkring i landet. Ordfront publicerar Hur blind jag var för dig - Peter Weiss brev till Helga Henschen och Tankekraft förlag ger ut en biografi som bär namnet - Peter Weiss Ett liv som kritisk intellektuell.
Mångkonstnär
Och det är sannerligen en stor intellektuell men också en mångkonstnär som firas. En bildkonstnär som av Herman Hesse fick rådet att hellre måla än skriva, en författare som ständigt sökte efter sitt språk och efter en hemmatillhörighet.
Peter Weiss blev allra först utgiven på svenska 1947 bara fyra år efter sin ankomst till Sverige på flykt undan Nazityskland. En erövring av språket på rekordtid. Som dramatiker slog han igenom över en natt med pjäsen Marat/Sade med en fullständig titel så lång att den kom med i Guinness Rekordbok (Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade)
Opus magnum
Vid mogen ålder skrev han till slut sitt opus magnum Motståndets Estetik.
Weiss judiska arv uppmärksammas mer vid detta jubileum än vad det gjorde vid 90-årsfesten. Föreningen Judisk Kultur organiserar en rad samtal i Stockholm och i artiklar kring Rannsakningen så omskrivs dåtidens kritik som också verkar vara nutidens, det faktum att varken namnet Auschwitz eller ordet jude nämns i pjäsen. Det tolkas som att dramatikern inte var tillräckligt intresserad av sitt judiska arv.
Jag skulle snarare säga att det handlar om analys, ett brechtianskt sätt att berätta, att vilja skildra historien för att förändra framtiden. Och där en del ser tvekan ser jag stor beslutsamhet.
Sa nej till Beatles
Efter det stora framgången med Marat/Sade kontaktade Beatles Peter Weiss och bad honom skriva en musikal till dem. Något som hade garanterat stora inkomster och stor berömmelse. Han sa nej. Och åkte och satte sig och bevittnade Auschwitzrättegången för att skriva en pjäs långt innan teater och biosalongerna fylldes av förintelseskildring
Om detta och mycket annat kan man läsa i Werner Schmidt biografi över Peter Weiss. Det är inte en biografi i traditionell bemärkelse snarare intellektuella nedslag i ett liv. Fokus ligger på Weiss 60-tal. En konstnär som jobbat i motvind får sitt genombrott, Peter och den framstående scenografen Gunilla Palmstierna blir världsstjärnor. De är ett par privat och de är kollegor.
Politiseras
Alla vill sätta upp Marat/Sade och Peter Weiss politiseras, av sin publik, av tidsandan och av samtalet med andra intellektuella. Och här finns biografins stora behållning. Att följa debatterna, samtalen, utbytet, de politiska ställningstagandena, det stora tvivlet som gång på gång drabbar Weiss och till slut ett slags utanförskap då DDR vänder sig mot honom på grund av pjäsen Trotskij i exil.
Peter Weiss dog 1982 endast 65 år gammal. En man som var på toppen av sin litterära och konstnärliga förmåga men inte av sin fysiska. Om detta, en kropp som är både själsligen och fysiskt plågad skriver dottern Rebecca Weiss i Ordfronts nyutkomna bok Hur blind jag var för dig: Hon beskriver sin far som en tungsint och ångestfylld person. Och hon citerar ur boken De Besegrade (Bonnier 1948);
Tungsint person
"Jag vet att det goda finns, men inte för mig. Jag vet att kärlek finns, men inte för mig, jag vet att gemenskap finns, men inte för mig.
Det finns en fredlig, harmonifylld dag, men jag måste tala om den fientliga, iskalla natten. Hat och förtryck omger mig.
Det finns ett ädelt, talande ansikte, men jag kvävs av de tomma, blinda ansiktenas ändlösa rader.
Det finns en genomlyst glädje, men jag måste tala om sjukdomens mörker, upplösningen och den blinda vägen mot upplösningen."
Svår barndom
Det är en väldigt speciell och svår barndom som skildras i Rebecca Weiss personliga texter. Så svår att hon verkar retirera till ett barnstadium där minnena utspelar sig. Övergiven av både sin mamma och pappa som båda lever för konsten följer vi tre spår; kärleksrelationen mellan Peter Weiss och Helga Henschen, kärleksrelationen mellan far och dotter och familjehistorien med tonvikt på det judiska.
Och när hon kort berättar om sommaren då mamma Helga rest iväg för att måla och pappa Peter lämnar henne hos Skå-Gustavs barnkoloni där hon misshandlas fysiskt och psykiskt av de andra barnen och pappan inte hämtar henne trots att hon skickar bönande brev med bilder på en gråtande flicka så är det som att se in i ett öppet sår. Men det ger också en annan, en kompletterande bild, av en av vår tids stora intellektuella.
Ständigt aktuellt
Men inget verk är så aktuellt och talar så till vår samtid som Motståndets Estetik, först utgiven på Arbetarkultur i tre delar - 1975, 1978, 1981. Motståndets Estetik är författarens första roman av det slaget. Efter ungdomens mer surrealistiska självbiografiska romaner sker det ett långt uppehåll där Weiss först provar sina vingar som filmare för att sedan skriva och slå igenom som dramatiker. Mot slutet av livet är han mogen att skriva en slags kärleksförklaring till kampen och till dem som kämpar.
På över tusen sidor går vi från ljus till mörker. Från 1937 till 1944, från när det fortfarande finns ett organiserat motstånd mot Franco och mot Hitler till när alla celler är sprängda och alla kamrater är döda.
Jaget i Motståndets Estetik är författarens alter ego, en proletär, och i otaliga intervjuer blev Weiss ifrågasatt för denna omvända klassresa. Själv var han ju borgare, son till en direktör, en textilfabriksägare. Och i en intervju som återges i biografin Ett liv som kritisk intellektuell så svarar han återigen att han inte är proletär, tyvärr men ångrar sen sitt tyvärr, och menar att exilens förutsättningar skapade en hybridiserad klasstillhörighet.
Hemlösheten
"På grund av mina erfarenheter vidgade jag tidigt begreppet proletariat. Att inte höra hemma någonstans, den ständiga existentiella osäkerheten, den ekonomiska nödsituationen, de eländiga bostadsförhållandena, emigrantens utanförskap, att han var oönskad i varje land … Bara en ytterst liten förskjutning av min 'borgerliga' härkomst mot en proletär var nödvändig, för att jag skulle kunna identifiera mig med romanjaget."
Det är som att Weiss talar till oss och ber oss förstå varför vi inte ska förakta det som nu kallas för identitetspolitik och stoppa den vänster och höger som menar att det är den som banat vägen för populismen. Nya tider behöver nya analysverktyg. Men Motståndets Estetik förnyar sig själv vid varje läsning.
