Åsa Moberg skriver i sin nya bok om Florence Nightingale, av patriarkatet förvandlad från handlingskraftig kvinna till blid sjukvårdsängel.
Åsa Moberg skriver i sin nya bok om Florence Nightingale, av patriarkatet förvandlad från handlingskraftig kvinna till blid sjukvårdsängel.

Åsa känner igen sig i Florence

ANNONS
|

1996 talade alla om Åsa och Simone. I Simone och jag - tankar om Simone de Beauvoir spelade Åsa Moberg upp sitt eget liv i ljuset av den franska författarinnans liv och verk. Denna höst är det Åsa och Florence. Men varför just Florence Nightingale?

Ett svar är att Åsa för femton år sedan läste en biografi om Florence och greps av häftig beundran. Vid en middag berättade hon också om hur Florence 1854 gav sig ut i Krimkriget med en stab om trettioåtta kvinnor från överklassen och den alkoholdränkta fattigsjukvården. "Så var det inte!" utbrast en av gästerna, den historieintresserade trubaduren Olle Adolphson.

ANNONS

Det blev startskottet till "Hon var ingen Florence Nightingale - människan bakom myten". Åsa såg hur myten med patriarkatets hjälp förvandlat en handlingskraftig och strategiskt tänkande kvinna till en tyst och snäll person utan intresse för ekonomi och makt.

Den allmänna bilden av Florence Nightingale (1820-1910) är komprimerad till "Damen med lampan." En ängel i människogestalt som krävde att allt sjukvårdsarbete skulle utföras gratis och som utplånade sig själv.

Inget kan vara mera felaktigt. Vid läsningen om henne är det lätt att förstå att drottning Victoria önskade att hon hade haft henne i sitt krigsministerium. Florence var oerhört viljestark, mycket intresserad av siffror och visste exakt vilka hon skulle liera sig med för att nå sina mål.

En annan förklaring till "Varför just Florence?" är att Åsa kände igen sig i henne. Båda var obstinata och envisa redan som barn. Florence bråkade med sin mamma och Åsa med sin. Och båda tycktes födda med stort rättspatos.

Hur kan ett barn som aldrig upplevt orättvisor känna så starkt för dem som lider?

- Säkert är det till en stor del föräldrarnas förtjänst fast jag inte förstod det då. Mina föräldrar var feminister och antirasister, inget självklart i den miljö där jag växte upp. Detsamma gällde Florence vars föräldrar också tog ställning mot orättvisor i samhället.

ANNONS

Florence Nightingale föddes in i den engelska överklassen. Ett bevis på hur långt bort från arbetarklassen hennes föräldrar var är deras bröllopsresa som varade i tre år.

Men de var också upplysta intellektuella som följde tidens strömningar. Att ägna sig åt välgörenhet var en självklarhet. Däremot var det ingen självklarhet att dottern Florence, firad societetsskönhet, skulle bli sjuksköterska. För det första fanns inte yrket vid den tiden och för det andra var vård av sjuka starkt förknippad med prostitution.

- Det var lika häpnadsväckande som om en skötsam ung dam idag skulle komma hem till sin mamma och säga att Gud kallat henne till prostitution.

Florence ansåg sig nämligen kallad av Gud och jämförde sig med Jesus. Var inte det senare lite övermaga?

- Hon var kanske tvungen. Har man en väldigt annorlunda bild av hur livet fungerar och vill få andra med sig är det väldigt bra att ha en Gud.

Att det var svårt för Florence att bli tagen på allvar är tydligt. En kritik, som gäller än idag, är att hon var överklasskvinna och "då är det väl ingen konst att hjälpa".

- Som om en betydande insats skulle bli mindre av att den utförs från någon av samhällets översta skikt! Det är en regel som aldrig gäller män. Dagens Industris intervju med Percy Barnevik om hans hjälpprojekt i Indien är väl ett lysande exempel!

ANNONS

Mitt möte med Åsa Moberg äger rum på Jonsereds herrgård dit hon är inbjuden för att tala om Den goda vården. Runt bordet sitter män och kvinnor med stort ansvar inom vården, och säger - just det Florence Nightingale sade för 150 år sedan. Att det basala är mötet med en människa som lyssnar. Att vinsten i vården ligger i att förebygga sjukdomar.

Florence grundade sitt budskap på ett gediget siffermaterial som hon samlat in bland sårade och döende soldater och från olika sjukinrättningar hemma i England. Statistiken ansåg hon vara det viktigaste redskapet när det gällde att förstå Guds vilja. Florence som gav oss cirkeldiagrammet och var den första kvinna som blev invald i det brittiska statistiska sällskapet.

Räkna och mäta för att se var det brister i vården är också Åsas käpphäst. Engagemanget i vårdfrågor går långt tillbaka i tiden.

- Som journalist fick jag många brev från människor som satt i fängelse eller hamnat i psykiatrin. Sedan var det mitt liv med Adam som var manodepressiv. Från 1991 till 2002 var jag anhörig i psykiatrin. Det enda jag själv varit med om är en operation efter en bilolycka och från det har jag bara goda erfarenheter. Sjukvården är organiserad för bilolyckor. Det den inte klarar av är när det inte finns hopp om bättring.

ANNONS

Florence Nightingale är brännande aktuell. Med sig själv, sin kropp och sitt psyke, ställer hon frågan vad hälsa är. De sista trettio åren av sitt liv var hon mycket sjuk (malagafeber och troligen rejält utbränd) men arbetade natt och dag från sjuksängen.

- Hon visade vilken arbetskapacitet en sjuk människa kan ha om hon får dirigera sitt eget liv efter sina egna förutsättningar.

Vem handlar din nästa bok om?

- Jag har länge velat skriva om Alexandra Kollontaj, den enda som överlevde Stalins utrensningar. Men det stupar nog på att jag inte kan ryska så kanske blir det en bok om (paus) mig …

Gemensamt för alla dessa kvinnor är mod. Stå upp för sina ideal. Bryta med konventionen. I Åsas fall tillkommer modet att jämföra sig med giganter. Hur många i jantelagens land vågar säga "Jag och Simone", "Jag och Florence"? Eller är kanske det snudd på feghet, att inte våga blomma ut i en alldeles egen bok?

Det senaste kapitlet i Åsa Moberg-Boijes liv har en bra början. Hon är på besök hos en väninna och blir skickad i ett ärende över till grannen som är möbelformgivaren och arkitekten Bror Boije. I princip blir hon kvar i det arkitektritade huset, en manlig dröm utan gardiner och numera känt via glassiga inredningstidningar. Från ett liv där kaos härskar gifter hon sig med en pedant.

ANNONS

- Jag hade alltid undrat över om jag kunde bli kär i en pedant. Det måste ha varit någon sorts mental träning. Nu lever jag med en man som är händig, huslig, social. En ny erfarenhet.

Båda hade separerat.

- Han berättade om alla som sade att han måste lära sig leva ensam men att han inte kunde förstå varför. Det kunde inte jag heller förstå. Vi kom underfund med att ingen av oss var intresserad av ensamheten

Florence fick aldrig några barn men starka band till många yngre. Åsa har löst sin barnlöshet på ungefär samma sätt.

- Jag har ett flertal "barn" som jag knutit till mig. Det kan ju aldrig bli som med egna men en nära vänskap. Och nu har jag fått ett gudbarn som jag skall lägga an på så att jag få hjälp när jag skall in på servicehuset.

Att tänka så kommer att bli nödvändigt för alla singlar och alla som struntat i den biologiska klockan.

- Det här är något som jag varmt rekommenderar, att socialt och mentalt bemöda sig om att ha yngre vänner som kan fixa. Jag ser dem som min pensionsförsäkring.

Åsa Moberg-Boije

ANNONS