Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Det är ju inte bara som att det går att ringa upp Trump och be honom avhända sig en del av USA:s självbestämmande. Men det är detta det handlar om ifall de globala miljöproblemen ska kunna lösas, skriver Ann-Marie Ljungberg.
Det är ju inte bara som att det går att ringa upp Trump och be honom avhända sig en del av USA:s självbestämmande. Men det är detta det handlar om ifall de globala miljöproblemen ska kunna lösas, skriver Ann-Marie Ljungberg.

Är det någon mening med att sortera sopor?

Globala beslut är enda sättet att lösa klimatproblemen, skriver Ann-Marie Ljungberg.

Senaste numret av tidskriften Glänta har känslor inför klimatförändringarna som tema. Angreppssättet är enligt redaktörerna inte att ”försöka mana till ett resonemang för klimatet (även om en sådan sidoeffekt knappast vore oönskad) eller verka som en tröst för våra läsare (även om vi inte vill missunna er det heller). I första hand vill vi undersöka känslan, inte bara som ett psykologiskt och intellektuellt problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt problem.” 

Det handlar alltså till exempel om känslor inför sopsortering och på vilket sätt många av oss beter oss när vi står inför skrämmande framtidsscenarier.  Men Glänta innehåller också en del förklaringar till varför så lite händer i klimatpolitiken. 

Andreas Nilsson, som är forskare i psykologi, refererar till känslor av hopplöshet genom att beskriva ett experiment som utfördes 1967, av Martin Seligman och Steven Maier. Experimentet utfördes på hundar, och ”visar hur inlärd hjälplöshet kan induceras genom att så kallat aversiva stimuli, negativ stimulering, ges upprepade gånger utan att någon möjlighet att undvika dem erbjuds. 

Så småningom skapas en uppgivenhet och en känsla av hjälplöshet. Situationen tycks inte gå att förändra. Även när möjligheter att undkomma presenteras i ett senare skede kommer denna inlärda hjälplöshet att förhindra försök till handling”. Och, skriver Andreas Nilsson. ”Likt Seligmans och Maiers hundar är risken att också vi lär oss att ingenting vi gör spelar någon roll.”

Ylva S Sjöstrands text beskriver de känslor vi (företrädesvis medelklassen, poängterar Sjöstrand) upplever medan vi står just i soprum. Den känslan är ensamhet, skriver Moa Matthis, men inte ”existentiell ensamhet … utan om en mycket specifik sorts ensamhet som har med förhållandet mellan människa och natur att göra. Eller, egentligen, med förhållandet mellan människa och människa.

För förhållandet mellan människa och natur är i själva verket en fråga om förhållanden mellan människor som avgör hur naturens resurser ska brukas och fördelas”. 

Andreas Nilsson skriver att lösningarna på klimatproblemen ”ofta är riktade till oss som privatpersoner. Stora, ofta globala, miljöhot målas upp, samtidigt uppmanas vi agera som individer för att undkomma detta hot. Så vad händer då om vi försöker? Om vi gör vårt yttersta för att följa dessa råd från Metro och Aftonbladet, slipper vi då undan hotet? Nej, vi gör ju inte det ...”

Nej det gör vi inte. I stället måste vi på något sätt försöka se till att de globala problemen löses genom globala beslut. 

Det här är så rätt, och samtidigt så komplicerat. Det är ju inte bara som att det går att ringa upp Trump och be honom avhända sig en del av USA:s självbestämmande. Men det är detta det handlar om.

Se mer från - Kulturklimat
Mest läst