Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Kristina Ohlsson | Sjuka själar

Kristina Ohlsson har bytt deckargenren mot skräck. Maria Näslund har läst en bok där läsaren överraskas och ingenting är självklart.

roman

roman

Kristina Ohlsson

Sjuka själar

Piratförlaget

Sjuka själar är Kristina Ohlssons trettonde bok sedan debuten 2009. Hon har skrivit en mycket omtyckt deckarserie, en kanske ännu mer populär barnboksserie, en annan deckarserie med en ny huvudperson och nu gör hon debut som skräckromanförfattare.

Det är onekligen imponerande. Några få författare klarar att hålla ett sådant tempo utan att tappa i kvalitet, men att också våga sig på olika genrer, stilar och målgrupper är modigt. Ohlsson kör i alla fall inte på säkerhet; det är helt klart.

Första skräckboken – det lär ju inte vara den sista – handlar om Lukas som återvänder till sin hemstad Kristianstad tio år efter en tragedi. Några dagar innan Lukas skulle ta studenten försvann han spårlöst, och före honom två kvinnor som aldrig kom tillbaka. Lukas återfanns, men utan minne av senaste året och därför vet ingen vad som hände med de bortförda, varav en är Lukas förra flickvän.

Den plågsamma återkomsten till föräldrahemmet river upp gamla sår hos både Lukas och andra, och snart är det förflutna högst närvarande på ett sätt som är svårt att förklara.

Ohlssons skräckhistoria är av klassisk typ med inslag som lämnar öppet för olika tolkningar; vi kan inte riktigt lita på någon. Det är en skickligt uppbyggt bladvändare där man kan ana vart vi är på väg, men där läsaren ändå överraskas och ingenting är självklart.

Några personporträtt är bättre än andra. Allra bäst har Ohlsson lyckats med det äkta paret som fortfarande inte vet vad som hände dottern. Ovissheten har satt djupa spår hos båda, men på skilda sätt. Gunnars sorg, ilska och frustration kryper innanför skinnet och stannar kvar.

Precis som i Lars Keplers böcker blir slutet av berättelsen en aning överlastat, med extra allt som levereras likt ketchup ur flaska. Samtidigt är det filmiskt så det förslår, vilket någon lär ta fasta på.

Mest läst