Våren bländar oss utanför Storan. Under nyutslagna körsbärsträd strosar bleka göteborgare med pastellrosa förhoppningar om årstiden. Kristian Anttila ställer sig på scen. Med sig har han sångerna från senaste plattan Rum 4 Avd. 81, delvis skrivna på den psykiatriska klinik dit han återvänder då och då.
Från ljuset till mörkret. Kontrasten får stå för den resa Anttila gjort som artist med senaste släppet. Från studsig indiepop till en naken ljudbild med akustisk gitarr, visslingar och rösten som enda redskap.
”Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer”. Stämningen är satt. Det är lågmält. Intimt och äkta. Raderna är poesi. Vi hör om barndomens efterhängsna sus, om händer som ringlar genom hans kartas vita fält, om klockorna som ringer in dig.
Det är jobbigt men aldrig för jobbigt på grund av Anttilas spontanitet och humor. Han presenterar sig som mannen med gitarr, som glömt att borsta tänderna, och ställer fram fika vid scenkanten i form av bananer och ostbågar. ”Till den som tycker det blir för deppigt”. Vi får sen en kort version av Lorentz-hiten Robyn Fenty för att han ”inte kan låta bli”. Uppfriskande är också kompandet av begåvade Leo Skywell, vars röst rymmer en hel rymd.
Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans är tajt och vacker. Duon är iklädda vita sjukhusskjortor. Tack Sahlgrenska, säger Anttila, som liknar en gudomlig gestalt (snarare än patient) när han vankar av och an i strumplästen, långt hår och pärlor runt halsen.
Kvällen når sitt klimax under rundan med Paul Weller. Besökarna fnittrar när de måste resa sig för att han ska komma förbi. Smutser, Hisingen - Manhattan och Västra Frölunda följer. Gamla Anttila återvänder också visuellt i svart skinnjacka och hatt.
När konserten tar slut är han en större artist än innan. Mångbottnad och modig. Det mörka har förstärkt det ljusa och utanför är träden mer rosa än innan.
