Tommy Krek Sveningsson
Galleri Thomassen
T o m 29/3
Det är bara att kapitulera. Tommy Krek Sveningssons nya utställning på Galleri Thomassen är fantastisk. Titeln ZAGI är hämtad från maskoten som Nedeljko Dragi tecknade till Universaden i Zagreb 1987, ett slags OS för studenter världen över. ZAGI himself har alltså nu migrerat från sporten till samtidskonsten och tagit plats som annekterat gosedjur i Krek Sveningssons egen konstvärld. En värld som kretsar kring de närmast brutalistiska monument som Tito lät uppföra under 60- och 70-talets glansdagar för den socialistiska staten. Dessa platser markerar viktiga händelser under andra världskriget och fungerade som vallfärdsplatser ända fram till nationens upplösning. I Krek Sveningssons monumentala svartvita teckningar av dessa idag övergivna landskap är det som om de återfår en närmast mytologisk kraft de sannolikt aldrig haft, inte ens under Titos Heydays. Och det är imponerande hur detta möjliggörs, helt utan den nostalgiska monumentromantiken som man skulle kunna ha förväntat sig av själva idén. Vid sidan av det visuella spelet med denna porträttserie av monument som en gång skulle bidra till att forma ett socialistiskt subjekt visas en serie bilder baserade på utsnitt och förskjutningar – geometriskt strama former från monumenten konstruerade till ett slags måleriska kollage. Ytterligare ett sätt att förskjuta och transformera ett historiskt medvetande. Formmässigt finns tydliga återkopplingar till det historiska avantgardets typografiska experiment. Sammanlagt utvinner denna utställning ett alldeles eget gränssnitt för att kritiskt betrakta vår tids minnesindustriella komplex.
.
e-flux journal # 63
Mars 2015
Alla samhällsförändringar sker i det mänskliga folkets namn. Men hur ser konst ut när den görs utan en framtid att se fram emot? Detta är en av frågorna som ställs i konstmagasinet e-flux journal som fortsätter att gräva i den apokalyptiska impulsen som kommit att ta ett stadigt grepp också om stora delar av konstvärlden. Här uppmärksammas paradoxen hur diskussionen om antropocen å ena sidan pekat ut mänsklighetens slut, å andra sidan gjort just människans förmåga till något minst lika heroiskt som var fallet under upplysningen. Men nu, endast i negativ mening. Hela numret väcker frågan: Om konsten en gång var laddad med en humanistisk positivism med ett löfte om en bättre värld – hur ska vi då förstå den njutning som kännetecknar dagens dödsdrift på speed? Bär denna exalterade darrning må hända på en ny form av hopp?
.
Eva Kerek
Galleri PS
T o m 29/3
Kanske borde man göra som Eva Kerek. Att år efter år måla naivistiska bilder med titlar som Fredagsfika, Kafferep och Kanelbullen i gräset. Lättheten med vilken dessa närstudier är utförda imponerar. Inte tekniskt eller tematiskt, utan i sin oerhörda tillit till den vardagsnära komik som kan uppstå när man placerar ett runt matsalsbord i en trädgård med en häst från ett perspektiv och med proportioner som inte går ihop någon annan stans än i målningen själv.
