Diana Storåsen och Mikael Bojén
Pannrummet, Konstepidemin
T o m 3/5
I Konstepidemins mörka pannrum har Diana Storåsen skapat en videoinstallation tillsammans med ljudkonstnären Mikael Bojén. På en vägg projiceras ett ljusspel och på den andra får vi följa ett slags suggestiv roadmovie. I en enda lång ”åkning” filmat från vad jag misstänker är ett tåg möter vi ett kalt landskap, en tydlig horisont och kanske ett hav. Den mörka mystiken i bilder förstärks av Bojéns dovt rytmiska toner. Detta är konst att vila i och verket kräver att man stannar länge i lokalen. Dess främsta kvalitet handlar inte om vad bilderna representerar eller om musikens mening, utan om att skapa en stämning som tillåter betraktarens att spetsa sina sinnen. Är det något som saknas i detta källarhål så är det en skön fåtölj.
.
Leo Pettersson
Galleri Konstepedimin
T o m 3/5
I mitten av Konstepidemins största gallerirum har Leo Pettersson uppfört en spiralskulptur bestående av staplade plankor som hålls samman av tak och golv. I en rad väggskulpturer återkommer samma intresse för att lägga samman objekt av samma material i parallella rader. Här är materialet inte trä utan metall av olika slag. Det tredje parallella språket i utställningen består av fotografier av stadslandskap, varav flera går att identifiera som Paris, printade på olika material. Genom att låta den fotografiska bilden ha en tämligen marginaliserad position i utställningen i sin helhet och genom att synliggöra det material på vilket själva bilden blir synbar händer något intressant. Om bilden hade haft en mer framskjuten roll i utställningen hade det varit lätt att läsa allt annat som händer i relation till fotografiet, i kraft av att det så tydligt representerar staden. Nu bli det istället möjligt att läsa fotografins materialitet så som det framkommer här sida vid sida vid andra kompositioners materialitet. På så viss försöker denna utställning släta ut hierarkier mellan olika material.
.
Rickard Ljungdahl Eklund
Galleri Box
T o m 26/4
Rickard Ljungdahl Eklunds utställning på Galleri Box består av en skulptur och en installation. Medan installationen utgörs av ett stilistiskt fascinerande och snyggt spel med olika former av knutformer är skulpturen mer oslipad. Snurrande från taket likt en diskokula mitt i rummet. Men i stället för att vara rund som en boll, rör det sig istället om en glimrande spiralform i hårdplast som hänger nästan ända ner till gallerigolvet. Här finns ingen speciell ljussättning, ingen musik, inget som ger sken av att galleriet skulle förvandlas till dansgolv. Detta gör att det snurrande objektet hamnar i centrum och blir till en skulptur som i sin rörelse och form å ena sidan avslöjar hur den är konstruerad, å andra sidan är omöjlig att fästa med blicken. Om varje konstverk är medium som låter oss få tillgång till världen på nya sätt, så producerar denna skulptur kontinuerligt mängder av nya bilder av det gallerirum som gör verket möjligt i en på det hela taget mycket stark debututställning.
