Innan Rundqvists boktryckeri på 1950-talet flyttade över sin verksamhet till det robusta lilla tegelhuset vid Mölndalsån – numera helt inringat av Liseberg – inhyste byggnaden en guldlistfabrik som bland annat tillverkade tavelramar.
Nu har huset återigen blivit tavelverkstad, men med ramarnas innehåll i fokus: Konsten.
–Det här stället är verkligen en gruva fullproppad med kulturskatter. Det märkte jag när jag för några år sedan gick runt på vinden och grävde bland allt bråte. Här fanns gamla clichér, papper, maskiner, ja, allt man kan tänka sig. Det gav mig många idéer, säger Eva Lindegren.
Bland annat ledde fyndet till att hon 2012, tillsammans med tryckeriets ägare Mikael Rundqvist, startade systerföretaget Rundqvist & Co som erbjuder människor som varit utanför arbetsmarknaden en tid att lära sig den klassiska boktryckarkonsten i en social och avstressad miljö.
Ett traditionellt hantverk som började falla i glömska redan på 1990-talet när den digitala pressen gjorde entré och pysslet med lösa bokstavstyper mest sågs på som ett omak.
I projektet Artcaching har Evas skyddslingar, omkring ett dussin nyfrälsta tryckentusiaster, gått in i ett nytt skede. Istället för att vänta på designmarknaderna som ofta arrangeras med flera månaders mellanrum, ställer de nu själva ut sina verk med Göteborgs stad som galleri.
–Varje vecka går vi ut på stan med trycken och häftar fast dem på bara väggar, i huvudsak på kommunens annonspelare. Den som hittar en affisch och tycker den är tjusig får ta med sig den hem, helt utan konstnärernas invändningar. Det hör till att det blir en sorts skattjakt.
Gruppen är öppen för alla. Det enda som krävs är ett konstintresse och tålamod nog att för hand trycka de 60 exemplar av sitt konsttryck som är minimumet.
–En av dem som brukar komma hit och leka med oss när vi har öppen verkstad är en 86-årig kvinna. Hon tar färdtjänsten hit och ägnar sig åt hantverket med liv och lust. Skulle hon få knalla in på Konstepidemin och låna deras press undrar jag? Knappast.
–På det sättet uppfyller vi faktiskt ett av Göteborgs stads kulturmål: att integrera allmänheten i utövandet av konsten. För att uttrycka sig försiktigt är det svårt att bli delaktig i stadens konstverksamhet om man inte känner rätt personer. Det är tråkigt, säger Eva Lindegren.
En av Rundqvists konstnärer är Anja Nyström, som har läst på konstskola och kommer från en bakgrund som grafiker. Branschen var svår och hon tröttnade snart på den malande stressen.
I artcaching-truppen har hon hittat ett sätt att hänge sig åt sitt intresse utan att gå sönder på kuppen.
–Jag får användning för mina kunskaper på ett lite friare sätt här. Jag får också känna att jag finns någonstans, eller rättare sagt att mina verk gör det, trots att jag inte är etablerad, säger hon.
Brukar du gå förbi efteråt och se om någon har tagit affischerna?
– Nej, men ibland nämner någon ens konstverk på de sociala medierna med vår hashtagg. Det är verkligen jätteroligt att bli uppmärksammad på det sättet.
Eva Lindegren håller med:
–Det mest intressanta tycker jag är hur allmänheten reagerar. Är det konst eller är det skräp i deras ögon? Min dröm är att folk ska lära sig att titta upp från sin mobil och se att de kan hitta någonting vackert här, säger hon.
