Kim Källström är en av Sveriges mesta och bästa fotbollsspelare, med 186 landslagsmatcher på cv:t och spel i klubbar som Spartak Moskva, Lyon och Arsenal. Därför är det inte konstigt att fotboll upptar nittiofem procent av hans program. Inte konstigt alls.
Det märkliga i Kims sommarprat, ligger istället i hur han talar om fotbollen. Istället för att bara lista avgörande händelser går han in på detaljnivå och gestaltar. Vi får i små ljudnoveller veta att ljuset på kafé Pushkin är ”murrigt”, att det i hans minnen från barndomen finns ”doften av gräs, svett och liniment” jämte förhoppningarna och bubbelvattnet.
När IFK ringer har han svårt att höra vad värvaren säger i systerns telefon, som är formgiven som ett par stora läppar. ”På den här tiden skulle telefonerna vara roliga på bekostnad av kvaliteten”, konstaterar Källström torrt, och visst har han rätt.
Helt uppenbart är mannen en författarsjäl i smyg, och liksom Börje Salming för två säsonger sedan lyckas hans sommar göra sporten spännande också för dem som inte har välsignats med det sociala redskapet idrottsintresse. En av årets mer välkomna överraskningar.
I morgon: Johan Holmsäter, entreprenör
