Den unge Claude Monet upptäckte under en Hollandsvistelse att några av hans varor var paketerade i de mest fantastiska omslagspapper med scenerier från vardagslivet i Japan. Han gick tillbaka till affären och köpte buntar av själva papperet. Det var hans upptäckt av det japanska träsnittet.
Denna anekdot blixtbelyser Japans och ”japonismens” snabba inbrytning i den europeiska konsten under 1800-talets andra hälft och berättas av Kerstin Lekholm i hennes snyggt och överskådligt disponerade studie över det japanska träsnittets historia. Sin utgångspunkt tar hon i samlingarna på Röhsska museet, där hon arbetar som konservator med konst på papper som särskild inriktning.
Monet var inte ensam. Japan blev snabbt på modet, ofta i en ytlig exotisk tappning, men det stilmässiga inflytandet trängde djupt i bildkonsten och kan spåras hos många av tidens största konstnärer: van Gogh, Gauguin, Toulouse-Lautrec. För att inte tala om Carl Larsson, som själv hade en samling och vurmade för allt japanskt.
Ironiskt nog kom inflytandet just i en period när träsnittet började förlora sin betydelse i Japan, det mytomspunna öriket som med kolonialt tvång i kombination med inre oroligheter nu hade öppnats för handel med omvärlden, efter sekler av isolering. Bara genom Ostinidiska kompaniet hade ett handelsutbyte med Europa ägt rum
En hel värld av sällsamheter öppnar sig under bläddringen. Inte så att läsaren åter riskerar att fastna i exotismens fälla. Ett strikt klassamhälles alla råheter, umbäranden och övergrepp är ständigt närvarande, må vara som bakgrund. Censur och självcensur var konstnärernas villkor, inte så mycket på moralens område som på politikens. Det är mellan åren 1603 och 1868 som träsnittets huvudsakliga historia utspelar sig, under Edoperioden eller mer precist Tokugawa-perioden, släktnamnet på de shoguner som via sina länsherrar styrde riket. Kejsaren och hovstaten residerade i Kyoto, men utan politisk makt, medan Edo, det gamla namnet på Tokyo, utvecklades till en miljonstad.¨
Nöjeskvarteren i Edo, Yoshiwara, blev en stad i staden, eller snarare strax utanför staden, där många med mycket pengar spenderade mycket tid. Kvarteren dominerades av restauranger, tehus, kabukiteatrar och bordeller och det var härifrån de flesta motiven hämtades under träsnittets guldålder. Medan den motivsfär som kanske blev den mest uppskattade i Europa – serierna med landskap och vyer, som hos Hiroshige och Hokusai – sammanfaller med en sen, moralisk åtstramningsperiod som förbjöd de dittills så omåttligt populära porträtten av skådespelare och berömda geishor.
Ukiyo-e, det är samlingsbeteckningen för periodens bildvärld. Ungefär: bilder från den flytande, flyktiga världen. Perspektivet är ursprungligen buddhistiskt och den värld som flyter är den värld som förgår, den tillfälliga, den fåfängliga, skulle vi kanske säga, men det kunde också enklare betyda: den vardagliga världen.
De tidigaste träsnitten från slutet av 1600-talet trycktes i svart på vitt, men kunde ibland handkoloreras. Under 1700-talet började man trycka i färg, och med en stock för varje färg kunde det i vissa fall krävas upp till tjugo stockar. Passmärken i kanterna gjorde det möjligt för tryckaren att lägga papperet exakt rätt. Runt tusen tryck tålde stockarna, sedan stod valet mellan att fortsätta leverera tryck av sämre kvalitet till lägre pris, eller också skära nya stockar, om bilden var populär.
Tillverkningen och distributionen växte snart till en hel bildindustri, om än för-maskinell, som förutsatte ett tätt samarbete mellan flera olika yrkesgrupper. Papperstillverkaren. Förläggaren, som beställde bilden. Konstnären, som ritade den, med precisa färgangivelser, på ett transparent papper som klistrades med bildytan nedåt på själva stocken. Träsnidaren, som skar stockarna, med början i ”rapportstocken”, där bildens alla konturlinjer var med. Tryckaren, slutligen – om man inte vill komma in på distributionsleden.
Parametrarna, som man säger, är många. Då har jag ändå inte nämnt pigmenten, de varierande standardformaten, det utskurna tecknet för censorns godkännande och samlarstämplarna – eller tidens inverkan på bladen. Det gör Lekholm, som strukturerar det stora materialet med en enkel elegant precision, såväl stilhistoriskt som materialtekniskt. Allt detta är fascinerande i sig, men än mer när man inser hur ämnet har bäring på vår egen tid. Inte bara för att det var Hokusai som i sina populära bildhäften myntade begreppet ”manga”. Träsnitten kan ses som en föregångare till en visuell, folklig masskultur, som föregriper såväl affischen som serien. Och den tecknade japanska pornografin, kan tilläggas: shungas, grovt sexuella träsnitt, var ända sedan sextonhundratalet populära och alla konstnärer framställde sådana, även om funktionen kunde variera, från äktenskapsupplysning till pornografi.
Något som kan förbrylla är förhållandet mellan mängden av konsthantverksmässig expertis, den specialkunskap som krävdes för varje tryck, och bladens kostnad på marknaden, som enligt ett direktiv från 1800-talet inte fick överstiga priset för en skål nudelsoppa! Nu kan ju i och för sig nudelsoppa kosta allt mellan tre och femtio och det pris som den japanska lyxrestaurangen begär, om nudelsoppa alls skulle ingå i menyn. Men ändå.
Må vara att träsnitten inte längre används som omslagspapper, för de hyfsat bemedlade är de ändå i hög grad samlingsbara. Och den samlingslusten kan Lekholm både väcka – och kanske dämpa, eftersom så många fina bilder redan finns i boken.
