Nu är jag inte helt säker på att det är en roman av Kerstin Ekman jag just har läst och ska recensera. Det känns ju litet retligt. Jag kanske borde skoja tillbaka och antyda att den här artikeln är skriven av någon annan med min byline som pseudonym? Fast det går nog inte: en kritiker måste ta ansvar för sina omdömen och kan inte agera lika fritt och undanglidande som författare kan. Åtminstone var det detta som brukade vara litteraturens privilegium, innan författarpersonligheten blev försäljningsargument.
Upplägget i det som uppges vara Kerstin Ekmans nya roman, Grand final i skojarbranschen, fick mig att tro – och hoppas – att författaren skulle göra upp med samtidens autenticitetsjargong och kändishysteri. Men den som skriver är litet för uppsluppen för att fastna enbart i sådana engagemang. Boken får karaktären av en satirisk tidskrönika som följer Sverige från prydligt 50-tal, förbi de radikala åren på 60- och 70- talet och fram till nutid.
Vår egen tid skildras med en sorts road alienation. Dess unga, intellektuella män till exempel, de som är så illa klädda och antingen har hästsvans eller rakat huvud. Varifrån har de fått sin självtillräcklighet? Det åldrade berättarjaget iakttar dem med förvåning. I synnerhet manspersoner synas närgånget i romanen och någon gång övergår skärpan i lätt äckel. Men det kan kanske männen förtjäna.
Vad den manliga blicken betyder för att forma kvinnor är ett tema i boken som författaren hanterar med viss ironi. När den kvinnliga blicken i en passage karikerar både Björn Ranelid och Jan Myrdal utan namns nämnande är det ordentligt underhållande.
På några ställen i romanen ställs frågan om det egentligen är så fel med underhållning i litteraturen. Vi kan väl utgå ifrån att frågan är retorisk.
En författare är ett dubbelhövdat monster lär vi oss här, splittrat mellan det offentliga och det privata, och intrigen förtydligar saken.
Lillemor Troj, medlem av Svenska Akademien och författare till både deckare och Norrlandsskildringar, får tag på ett manuskript där det berättas att hennes verk i verkligheten har skrivits av Barbro Andersson, kallad Babba, en kvinna med genomträngande blick som föredragit att arbeta anonymt och låta Lillemor vara ansiktet utåt. För det gäller att ha rätt författaransikte som kvinna. På tidigt 60-tal skulle det vara ett utseende som passade till en rapp prosastil: ”Det ordet älskades av dem som berömde kvinnliga skribenter. Kvinnor skulle skriva rappt. Deras kroppar skulle vara ranka.”
Desto bittrare är det då att få sitt utseende recenserat av någon kritiker som jämför stilens banalitet med annonsernas flickansikte.
Eller att kallas frigid i Finanstidningen. Minns någon den publikationen? ”Finanstidningen brukade tjäna som pissränna åt Svenskan”, påpekar den skarpögda Babba i sitt manuskript.
Babba står för de bitska tidskommentarerna och hon är särskilt förtjust i att beskriva de revolutionära årens beteenden, likriktningen, rädslan för att framstå som borgerlig, fransarna på kläderna, näbbstövlarna och det sura vinet man dricker sittandes på golvet. Lillemor tycker för sin del att Babba är provinsiell och likt andra svenska författare kickar omkring med socialdemokratin som sin enda politiska idé: ”De sparkar runt socialdemokratin som om den vore en boll. Men är den inte en påse som spruckit?”
Lillemor, som så mycket liknar Kerstin Ekman, blir invald i Akademien därför att herrarna tror att hon är en duktig flicka och inte någon proggare. Vad ingen vet är att hon är en skojare i maskopi med Babba.
Och ingen vet heller var Ekman står i sammanhanget, för hon utnyttjar tydligen litteraturens gamla privilegium: att inte behöva framstå som ärlig utan kunna gömma sig bakom sina gestalter.
Vid sidan av tidskritiken är romanen också en bok om litteratur, om att skriva och läsa, bli refuserad och recenserad, om avståndet mellan det ensamma arbetet och det officiella litterära livet som inte har så mycket med själva litteraturen att göra. Hur Lillemor reagerar på Babbas avslöjanden ska jag inte berätta, men jag kan säga att slutet känns litet abrupt och inte så mycket som grand final. Man förstår att livet i skojarbranschen fortsätter som vanligt eftersom ”autofiktion” nu är modeordet som kan rädda vilket manuskript som helst.
Dessförinnan är romanen oavbrutet underhållande och prosastilen får väl kallas vass och smidigt exakt när man inte får kalla den rapp. Kanske är det Lillemor och Babba som använder sig av Kerstin Ekmans respektabla namn för att komma undan med alla dessa lika elaka som träffande formuleringar.
Född 1933 i Risinge, Östergötland. Uppvuxen i Katrineholm.
Debuterade 1959 som deckarförfattare.
Valdes in i Svenska Akademien 1978, men deltar inte sedan 1989 i dess arbete.
Har bland annat skrivit: Häxringarna, (1974), Springkällan, (1976), Änglahuset, (1979), En stad av ljus, (1983), Rövarna i Skuleskogen, (1988), Händelser vid vatten,(1993), Gör mig levande igen, (1996), Vargskinnet: Guds barmhärtighet, (1999) Sista rompan, (2002) Skraplotter, (2003), Herrarna i skogen, (2006)
