Kapten Röd tillbaka i rampljuset: "Lev för fan!"

Snikens kullar vid Slottsskogsvallens stora ­entré är fullsatta av folk som grillar, chillar och grundar; en stämning av lördagsmys och förväntan. Sprinterbanorna och gräsmattan inne på stadion är fullpackade av ungdomar, som kommit till sista konserten i turnén Hundralappen i sällskap av sina föräldrar, tonåringar som kommit själva och småbarnsföräldrar som satt färgglada hörselskydd på sina barn.

Tvåans spårvagn pilar förbi i riktning mot Axel Dahlströms torg. De arton bajamajorna på parad har långa rangliga köer, samma sak med korvstånden som säljer chorizokorvar. Om en trekvart ska Kapten Röd stå på scen och kalla publiksuccén för en fest på sin egen bakgård. Backstage jobbar en tatuerare för högtryck. Den här kvällen ska Björn Nilson (som Kapten Röd heter till vardags) ­tatuera in siffrorna ”20k” på sin arm, en beteckning för ­antalet sålda biljetter, 20 000, på Slottsskogsvallen. Plus ännu en tatuering på sitt högra lår, där det står: Lev för fan! En devis vi ska återkomma till.

LÄS MER:"Ikväll är Slottsskogsvallen inget annat än färgad röd"

LÄS MER:Håkan dök upp i duett med kaptenen

Nu är det fyra dagar efter konserten och Björn Nilson har svårt att sätta ord på sina känslor. Lyckan, pirret och en del av endorfinerna finns kvar i kroppen.

– Det är helt overkligt att titta på film från konserten. Det ser ut som när Michael Jackson var i Budapest. Men det finns en stor poäng i att vända blad, att lämna barnen på ­dagis när det är måndag, säger han, och tänker vardagslunk och återgång till studion i Majorna.

"Du é lá gó

Hej! Så jävla gó"

Planeringen av turnén startade för precis ett år sen. ­Sedan dess har det varit en stadig kurs mot en kulmen – en milstolpe. Håkan Hellströmkonserten på Ullevi 2014 var en annan milstolpe. Då gästade Kapten Röd genom att sjunga en vers och ytterligare fyra rader; en kort stund i strålkastar­ljuset inför 70 000 människor.

– Hade jag trillat då så hade jag fått höra det på spårvagnen i ett år efteråt. Du har bara en kort stund att visa där och då. Till skillnad från min egen konsert. Då kan jag ­balansera energin över en längre tid och bygga upp dramaturgin och få med folk på ett annat sätt. Jag älskar att föra samman folk och göra ett statement, säger Björn Nilson.

Det är två ingredienser som varit viktiga ända sedan Kapten Röd äntrade Göteborgs musikscen för drygt tio år sedan. Då var det mestadels kompisar och folk som diggade reggae och hiphop som dök upp. Kapten Röd släppte sitt första album Stjärnorna finns här 2007 och hans fotsteg började snart göra avtryck på scener runtom i landet. Sakta förflyttades han från en subkultur till själva reggaescenen.

Han som lyssnat på hiphop, blev helt förälskad i reggae och dancehall. I dynamiken. Men rimmen lät fortfarande bättre i hip hop. Det var då han började fylla reggaen med berörande texter och rim på vokaler, efter sitt eget system.

– Jag ville verkligen fylla på med musik som hade en stärkande kraft. Jag är inte särskilt påläst eller politiskt engagerad. Det är väldigt mycket så att jag talar till mig själv i spegeln. Det blir liksom kamplåtar riktade till mig själv. Men om jag ska klä min musik i någon färg, så är den ju inte blå, säger Björn Nilson som ofta får bevis på att hans ­lyssnare kommer från olika samhällsklasser.

Upplägget för turnén Hundralappen, med biljettpriser på 100 kronor, kom sig av att Björn Nilson ville att alla skulle ha råd att köpa en biljett. Det var hans statement; ett inlägg i en bransch där många skor sig.

"När alla dömde mig …"

Inom loppet av ett par år spelade han sig till en stor publik på gräsrots­nivå, i Sverige och så småningom utanför ­landets gränser. Och hela tiden höll han sig under medie­radarn. I stort sett.

Så kom året 2012. Kapten Röds musik fick ett brett ­genomslag. Han blev känd utanför sina musikkretsar. Vid den här tiden låg hans skiva länge högst upp på Spotifys ­singel- och album­lista. Över Håkan ­Hellström. I dag har hiten Ju mer dom spottar nära 36 miljoner lyssningar på Spotify och Björn kan leva på sin musik.

– Plötsligt var jag en offentlig profil. Det tyckte jag var ganska jobbigt. Det blev starkt fokus på mig, till och med när vi skulle föda våra två barn. Med vårdpersonal som ville ta selfies med mig. Det blev en jättekonflikt inom mig. Från att ha känt en stor glädje och passion i musiken, drog jag mig undan. Jag ­utvecklade en slags social fobi, säger Björn Nilson.

Först försökte han dra en skarp skiljelinje mellan sin musik och sin fritid. Det gick sådär.

– När jag stängde ner den delen av mig själv blev det bara spillror kvar.

"Jag försökte lyssna

Vad mitt hjärta sa,

Men aldrig kunde jag höra nåt"

Först tänkte han att om han höll andan tillräckligt länge så skulle strålkastarljuset snart svepa förbi. Men så blev det inte. Fansen fortsatte att lyssna på hans låtar, människor som upplevde sig som utsatta fortsatte att höra av sig, folk som han mötte på stan önskade: ”Pepp!”.

Det hela tog en liten vändning när hans vän och kollega, Daniel Lemma, förklarade att folk tagit Kapten Röd till sitt hjärta och att kärleksförklaringarna skulle fortsätta. Det gäller bara att vänja sig.

– Jag är verkligen inte skapt för att verka i den här branschen. För att ­bedriva artisteri på en viss nivå, krävs att man har ett skal. Jag försöker ­stärka det, men jag är en väldigt känslig person som lätt tar in andra människor. Varje möte stannar kvar i mig. Jag har ofta dömt mig själv för att jag varit ­annorlunda där, känt mig utanför, udda. Jag tolkade det som dåligt självförtroende. Nu har jag kommit till insikt om att jag är högkänslig. Jag har blivit mycket mer snäll mot mig själv efter det. Det har blivit lättare att ­navigera i tillvaron nu.

"Du kan sluta leta

Det finns inga fel"

Under det flera år långa uppehållet fortsatte han att ­producera musik. För andra. Precis som han gjorde innan han blev artist.

– Men den känslomässiga belöningen med att skapa egen musik är mycket högre, än att producera andras musik. Det är alltid snäppet häftigare att få klart ett stycke musik som jag gjort själv, säger Björn Nilson.

Han ångrar inte att han tog mod till sig och lyfte luren för att ringa två viktiga samtal; det ena till en psykoterapeut som han fortfarande går hos. Den stora frågan var om han skulle fortsätta med musiken eller ej.

– Vill jag göra detta för att jag borde göra det? Eller vill jag göra detta? Det var min enda fråga. Senare förstod jag att det var väldigt mycket annat som låg i den frågan, säger Björn Nilson som är tacksam över att ha fått städa sina ­tankar och reda upp i sitt kråkbo.

Svaret på frågan blev i alla fall ett rungande ja till ­musiken. Det andra telefonsamtalet gick till bandet för att fråga om de ville spela igen, kanske en turné med en Göteborgs­avslutande spelning? Som av en händelse blev det Folkets Hus och Parker som gick in som medarrangörer till turnén Hundralappen. Vilket underlättade jobbet med att få tag i spelplatser runtom i landet. Men fortfarande håller Björn Nilson och hans vänner i stort sett i allting, från press­kontakter till att göra affischer, boka hotellrum och planera.

Det är så han vill ha det. Först i år har han anlitat en ­manager för första gången.

– Jag ville skapa ett lugnt vatten där jag kunde få simma ostört. Några vänner och jag har startat en liten ”label” som heter Same Plate Music. Vi äter alla från samma tallrik och delar exakt lika på procenten. Både inkomster och utgifter, förklarar Björn Nilson som tillägger att ekonomi är roten till mycket ont – något som han själv fått erfara.

"Det finns gott om ormar"

Björn Nilson förklarar att han numera blir hundra ­procent glad när folk kommer fram till honom på gatan och ger honom ”cred”.

– Jag är jätteglad för att jag inte längre sitter och undrar om jag mäktar med mitt artisteri. Jag längtar verkligen till att få prata om annat än mitt uppehåll och jag längtar till studion för att trycka på on-knappen. Jag har verkligen tagit mig över en tröskel. Jag har ett syfte.

Björn Nilson beskriver sig som en långsam byggare. Från och med nu vill han skapa en stor bild, bestående av en massa pusselbitar; en skiva, en turné – allt med en välgrundad tanke. Plattformen är stadig. Nu fortsätter bygget. Låten Rudeboy Love är ett steg i den riktningen.

"Du ser mig rakt framifrån

Du ser djupet inuti"

– Den handlar om att om allt skiter sig så drar vi, jag och min käresta och barnen. Det handlar om att passa på, göra det bästa. Lev för fan!

Agneta Slonawski