Pickla sillen och lägg nubben på kylning. Lås in trubadurerna och stäm ett dragspel åt Nils Lofgren. För nu är det klart. I år firar vi midsommar med Bruce Springsteen. Uppgifterna som valsat runt så länge om ännu ett Springsteenbesök på Ullevi visade sig nämligen stämma, även om vi på GP lyckades placera konserten i slutet av juli istället för den 25 juni, midsommardagen, som nu blev fallet.
Det lär bli en kväll att minnas. Länge. Förra gången Bruce Springsteen valde att tillbringa midsommarhelgen på Ullevi, 2003, inledde bandet (eller om det bara var Lofgren) med att spela Idas sommarvisa. Därefter bara ökade man trycket, som det brukar heta.
Hur som helst, med Bruce Springsteen inbokad och klar blir juni 2016 den mäktigaste musikmånaden som Ullevi någonsin har upplevt, oavsett om det blir två spelningar eller inte (det enda som är mer förutsägbart än att Bruce Springsteen gör en extraspelning på Ullevi är ju att Live Nation skulle erkänna det innan man krängt alla sina förstadagsbiljetter). Men juni … vilken jäkla månad.
Först dubbelkvällarna med Håkan Hellström den 4 och 5 juni, redan historiska, inte minst på grund av det vansinniga biljettrycket. Därefter gästar ett pånyttfött Iron Maiden Ullevi för fjärde gången den 17 juni (hårdrock och Ullevi är som bekant ett marriage made in metal heaven). Och så har vi nu dessutom rocklegendaren från New Jersey, The Boss, USA:s svar på Håkan Hellström (chilla, jag skämtar bara) mr Bruce Springsteen – den världsstjärna som betydligt fler svenskar än Mona Sahlin och Göran Greider har tryckt till sitt hjärta och delat sina liv med. Så även jag.
Det var med dubbelalbumet The River allt började. Sherry darling. Hungry heart. Jackson cage. Out in the street. Till och med raggarrocken i Cadillac ranch fick tre fjuniga tonåringar att skråla med för fulla halsar, veva luftgitarr och ösa på som satan där på altanen i Kungsbacka. Vi missade Ullevispelningarna 1985, var väl inte helt övertygade om storheten i låtarna på den då aktuella Born in the USA-plattan och hade ännu inte lyssnat in oss på Darkness on the edge of town, så därför valde jag och mina kompisar (ja ni, Niclas och Hans) att festa loss på mina föräldrars altan därhemma istället. Som vi gjorde varje helg. Hela sommarlovet. Hela gymnasiet. Även när The Boss var tre mil bort … suck. Dubbelsuck. Men det var alltså med The River allt började.
Därför känns det såklart extra roligt att Bruce Springsteen den här gången fokuserar på The River, hans kanske bästa album. Det kommer att bli grymt. Jag vet i alla fall tre personer, inte längre fullt så fjuniga, som kommer ha väldigt svårt att sitta ned när Springsteen kickar igång The ties that bind.
