–Jag vill berätta den sanna historien ur tre kvinnors och tre generationers perspektiv: min mormors, som flydde under kriget, min mors, som var barn då och kom i kläm och hamnade på barnhem och fosterhem, och så min generation, andra generationens invandrare som vuxit upp i tystnad, med föräldrar som inte vill prata. Det är vår uppgift att ställa frågor högt för att få veta. Vad kommer jag ifrån?
Skådespelerskan Josephine Bauer har sökt efter sina rötter sedan tonåren. Men ingen har velat berätta.
–Första viktiga ledtråden fick jag i brevlådan från Säpo för åtta år sedan, ett tjockt kuvert med hemligstämplade dokument – 25 sidor långa polisförhör där min mormor anklagas för att samarbeta med ryska KGB på 50-talet. Det blev starten på en intensiv forskning.
Mormor Lidija är pjäsens huvudkaraktär. Hon föddes 1913 i Tuckum, Lettland. Hon var utbildad och utövande konstnär och levde islutet av 30-talet ett behagligt överklassliv, gift med en konstprofessor, i Riga.
Med Andra världskriget ändrades allt och hon flydde sitt hemland tillsammans med sina två ettåriga tvillingbarn. De räddades från att gå under av Röda Korsets vita bussar och hamnade iSverige 1945.
–Lidija levde ett gott liv i Riga men hon var judinna och vågade inte stanna. Ett antal av hennes släktingar mördades och hennes mamma, min mormorsmor, deporterades till Sibirien.
I Stockholm blev livet inte enkelt. Lidija var starkt besluten att fortsätta som konstnär och försörjde sig på att måla men hennes och barnens tillvaro präglades av dålig ekonomi och ingen fast bostad. Under sex år bodde hon och barnen på 28 olika adresser, på pensionat, hotell och hos vänner. I omgångar tvingades hon lämna barnen på barnhem och olika fosterhem.
–En gång när hon skulle hämta dem fick hon inte det, då kidnappade hon sina egna barn, berättar Josephine Bauer.
Lidija var intelligent, berest och talade fem språk flytande. Hon blev bjuden på fester och andra tillställningar och umgicks i kretsen av Stockholms övre societet.
–Hon var vacker och van att föra sig och det utnyttjade hon när hon förstod att hon var på väg att förlora vårdnaden om sina barn.
När de svenska myndigheterna till slut omhändertog barnen gick Lidija till Ryska ambassaden för att se vilka hennes möjligheter är att återvända hem till Lettland. De vill i stället anlita henne som spion i utbyte mot pengar, hon skulle namnge letter, framförallt i Stockholm.
–Hon drog sig ur i sista stund, då kidnappade KGB hennes barn. Hon kopplade då in den svenska polisen. Och spelet blir inte mindre farligt när Lidija upptäckte att hon var gravid och de sociala myndigheterna sa, att för att få stanna skulle hon uppge vem som var fadern, berättar Josephine Bauer,
Tvillingarna, Josephines mor och morbror, placerades på fosterhem i Småland respektive norra Norrland och träffades inte på ett tiotal år.
–Min mor och mormor möttes och försonades innan mormor gick bort. Det känns bra. Att jag hade ytterligare en morbror, sonen som mormor födde i Sverige och som även han adopterades bort, fick jag veta i vuxen ålder. Vi har kontakt nu och det är vi båda glada över.
Genom att berätta sin historia hoppas Josephine Bauer på att öppna upp för samtal och att inspirera andra att berätta.
–Jag vet att judiska församlingen i Göteborg har startat en grupp i samtal för andra generationens judar just för att deras föräldrar inte vill prata om det som varit. Och jag själv har fått en historia bakåt, det är viktigt. Nu kan jag svara mina barn när de frågar.
