Jonas Bonnier träffade helikopterrånarna

Polisen kunde bara stå och se på när rånarna lastade in säckarna i helikoptern uppe på taket, totalt 39 miljoner kronor, tidigt på morgonen den 23 september 2009. Helikopterrånet vid G4S värdedepå i Västberga blev omtalat långt utanför Sveriges gränser. Sju personer dömdes, endast en erkände. Bytet har ännu inte återfunnits.

Om detta rån har nu Jonas Bonnier skrivit en roman, en bok som är såld till över 30 länder och det finns planer på en film, Jake Gyllenhaal är inblandad.

Jonas Bonnier skrattar lite när jag frågar hur det gick till. För det var inte alls detta han hade tänkt göra. Han hade skrivit en helt annan bok och hans idéer flög högt, kanske skulle det bli en film, en tv-serie eller en romansvit. Gärna med stor, internationell spridning.

– Jag var mycket stolt, min idé var både konstig och konceptuell. Jag var verkligen uppfylld av detta, det var inte bara en bok, det var större än så.

"Det här kan man inte sälja"

Han berättar hur han kontaktade den litterära agenten Niclas Samuelsson, som bland annat sett till att Leif GW Perssons och Jo Nesbøs deckare hamnat i Hollywood.

–Jag fick träffa honom redan efter 14 dagar, de var jättesnälla och jag var glad och nöjd. Men efter 20 minuter sa han att ”det här kan man inte sälja kommersiellt” och jag insåg att det inte fanns något mer att prata om, så lite omtumlad reste jag mig upp och skulle gå men precis då sa Niclas att han hade något annat som kanske kunde intressera mig.

Niclas Samuelssons idé var en bok om "helikopterrånet". Jonas Bonnier visste inte vad det var för ett rån, men sa inget om det utan bad att få tänka på saken.

– Jag kastade mig ner till bokhandeln, hittade Håkan Lahgers bok Helikopterpiloten och insåg att det var jättespännande. När jag tackade ja till uppdraget berättade Niclas Samuelsson att jag skulle träffa rånarna redan dagen därpå.

Från hösten 2015 och framåt vårkanten 2016 möttes Jonas Bonnier och de fyra rånarna, som då hade avtjänat sina fängelsestraff. Ibland en och en, ibland alla fyra.

– Det var fascinerande att få träffa dem. De talar till exempel alla på ett speciellt sätt, en vana från tiden då de inte kunde avslöja något; de använder inga pronomen, pratar bara om sig själva, nämner aldrig platser. Ibland var det till och med lite svårt att hänga med i vad de menade, då fick jag sammanföra alla fyra för att förstå händelseförloppet.

– Det var många saker som var spännande med mötena, allt de berättade var tacksamt att skriva en roman om, de var distinkt olika som personer, med egna motiv och bakgrunder. I grund och botten är de alla mänskliga, och det blev min drivkraft att skildra det.

"Mänskligt att vilja berätta"

I romanen heter rånarna Zoran Petrovic, Michel Maloof, Sami Farhan och Niklas Nordgren och vägen fram till morgonen den 23 september då rånet genomförs, är också en skildring av deras bakgrund och bevekelsegrunder.

Vad är sant och inte i boken?

– I grund och botten var mitt syfte att skriva en roman, det var tydligt även för dem.De berättade en massa saker och jag använde det jag tyckte passade och jag la till det jag vill lägga till och drog bort en del av det de berättade. Kontentan är att jag inte vet exakt vad som är verkligt, jag vet ju inte ens om de var helt ärliga mot mig. Min idé var att väva ihop allt det dokumentära med fiktion till ett flöde där man undrar "är det sant?" – och så måste det nog få vara. Men, alla fakta som är kända på förväg vill man ju ska vara korrekta.

Varför ställde de upp tror du?

– Jag tror att alla människor vill kontrollera sitt eftermäle, berätta att "det här var det som hände". Behovet av att lägga saker till rätta är mänskligt.

Vilken annan research har du gjort för boken?

–Det finnas massor skrivet, för mig var det kul, det fanns plötsligt jättemycket att göra: domstolsprotokoll, internutredning hos polisen och väldigt mycket journalistik skriven. Dessutom filmade övervakningskamerorna allt som hände, det går att se på Youtube hur rånarna skär upp gallerdörrarna. Så de finns en enorm transparens.

Och nu ska boken bli film, stämmer det?

–Det skulle jag gärna svara ja på. Rättigheterna att göra en film är köpta av Netflix och Jake Gyllenhaals bolag Nine stories. Skvallervägen vet jag att de anställt en dyr manusförfattare, vilket ju känns bra, och eventuellt planerad inspelningsstart är nästa sommar. Men, samtidigt, säger någon i Hollywood att heistfilmer (rånarfilmer) inte fungerar längre får alla ångest. Så man vet aldrig.

Men boken är i all fall såld till en massa länder?

–Ja, boken är såld till 32 olika länder i dagsläget.

Om vi lämnar boken. Du var vd för Bonnierkoncernen 2008-2014. Vad lärde du dig av det?

–Vad lärde jag mig av det...? Ja, det är lite svårt att säga, men jag konstaterar gång på gång att skillnaden mellan livet nu och livet då är påfallande liten. Jag jobbar lika mycket som då, känner lika mycket press nu som då. Men jag är dålig på att titta bakåt, dålig på att komma ihåg. Jag tycker att det är kul med problem och jag är inte så kräsen: lägg ett problem framför mig så kommer jag att försöka lösa det på ett slags maniskt sätt. Så den tiden var kul, i alla fall i början var det mycket problem.

Varför slutade du?

–Sett ur mitt perspektiv, jag har en ganska manisk läggning och blir snabbt uttråkad, så är "hur kom det sig att jag inte slutade tidigare?" en viktigare fråga. Jag sa ja till fem år från början, accepterade det som en del av uppdraget, och försökte motivera mig själv under fem år. Men efter de första tre åren blev det svårare och svårare.

Din pappa var Lukas Bonnier och din mamma Gun Bonnier. Hur såg din barndom ut?

–Jag hade det jättebra, en trygg och lycklig barndom med en väldigt kärleksfull far och en närvarande och stark mor. Pappa jobbade mycket, han var inte en curlande förälder. Det var från mamma jag fick mitt självförtroende, som kommer av att man känner att någon stöttar och älskar en till hundra procent. Också normer, moral och värderingar kom mycket från mamma.

Du växte upp som ensambarn sedan dina halvsyskon lämnat hemmet när du var tre år. Hur påverkade det dig att vara enda barnet?

–Det påverkade mycket. Alla later och karaktärsdrag som kommer med att vara ensambarn har också jag, att man är van vid all uppmärksamhet, att man vänjer sig vid att vara ensam och uppskattar det, att man blir naturligt bortskämd.

Vad visste du om familjeföretaget Bonnier när du växte upp?

–Inget alls. Jag vet inte om det var avsiktligt. Jag upplevde inte att min pappa var en speciellt avsiktlig person. Jag gick kanske i tvåan, trean, när en flicka kom fram och sa: Jag har böcker med ditt namn i vår bokhylla hemma. Hon såg jättearg ut och jag blev orolig. Jag förstod att jag var privilegierad att jag kom från ett rikt hem, men mediegrejen var jag inte intresserad av.

Hur såg dina framtidsdrömmar ut? Visst var det mycket musik och ett tag ett eget popband?

–Det handlade mycket om musik, jag spelade mycket i gymnasiet och framåt. Jag är jätteintresserad av musik fortfarande. Varje fredag när alla släppen kommer på Spotify ägnar jag tre, fyra timmar åt att gå igenom allt nytt. Samtida musik är otroligt spännande, svensk hiphop är väldigt bra.

Du har berättat att du arbetar varje dag året runt. Varför behöver du göra det?

–Ja, det stämmer, att avbryta blir en veckas kamp att börja om, då är det lättare att köra på.

Att ligga på soffan och bara ta det lugnt är inte din grej?

–Nej, jag är dålig på att lägga mig på soffan, väldigt dålig på det, det stör ju ingen att jag jobbar hela tiden heller.

TEXT

Hanna Tornbrant

hanna.tornbrant@gp.se