Johan Rheborg: ”I mitt huvud finns de här personerna på ­riktigt”

Självlärd fotograf, hobbypianist och med en milslång ­guldkantad skådespelarkarriär trots att han blev utkastad från scenskolan. Två gånger. Johan Rheborg var inget ess i skolan men kan lära sig nästan vad som helst så länge det är roligt.

ANNONS
|

Det är tidigt 1970-tal och en grabb har gått och lagt sig hemma hos sin farmor och farfar i Uppsala. Plötsligt hör han ett lustigt ljud utanför dörren och den ­öppnas svagt på glänt. Det är farfar Ragnar som skickar in en påse geléhallon till sitt barnbarn. Bingo!

– Han var inte en talets man, farfar, han var skogsvaktmästare och inte den man hoppade upp och kramade direkt. Men han var extremt snäll. Han sa inte ’jag tycker om dig’, utan stack i stället till en en påse godis efter läggdags. Och det tänker jag är lite Ove!

När Johan Rheborg läste om Fredrik Backmans karaktär från succéromanen En man som heter Ove, kände han direkt igen sig. Inte sig själv i första hand, men sin pappa. Och farfar. Det fanns något hos den småkufige 59-årige praktikern som körde Saab som han omedelbart kunde relatera till.

ANNONS

– Jag förstod typen, kanske är den på utdöende nu. Farfar körde en röd Saab så länge jag kan minnas, och farsan hade också Saab. Det är något med den generationen och företag med lång historia.

Johan var på jakt efter en ny monolog att sätta upp och efter att han ställt sig upp och petat på ett element just så som han föreställde sig att Ove skulle ha gjort, under mötet med förlaget och Backman, var saken klar. En enmansföreställning med Johan Rheborg i rollen som Ove skulle sättas upp. Han och regissör Emma Bucht valde att fokusera på kärlekshistorien (”kärlekshistorier är ju alltid starkast”) och att förvandla det berättande perspektivet till jag-form blev ett enormt arbete. Men så fick han till slut eget liv, Ove, och gjorde sig fri från Johan. Blev en egen person. Precis som alla Johan Rheborgs karaktärer alltid gjort.

– Det är alltid intressant när en figur flyttar ut ur mig. Ove har jag fått bromsa, han var på väg att bli någon annan, som pratade norrländska. Det var väl farfarsfiguren som trängde igenom kanske. Men då fick jag spö av min regissör.

Han flinar tillbakalutad i den svarta skinnfåtöljen och vispar några varv med armen som en låtsad piska. Disch disch. De senaste 25 åren har han skapat otaliga karaktärer som fått ­kultstatus i det svenska kulturlivet. Som alla underbetts och dryga affärsmäns urfader Percy ­Nilegård (inspirerad av en gammal chef), ­science fiction-hjälten Kenny Starfighter, över­klassduden Fredde i Solsidan och den riviga morsan i Morran och Tobias, för att nämna några. Det är överklass och arbetarklass, både typiska och helt utflippade personligheter. På frågan om han tror att människor kan ta illa upp när de känner igen sig i stereotyper han driver med ser Johan Rheborg genuint frågande ut. Han driver inte med karaktärerna, menar han, de är tvärtom en del av honom.

ANNONS

– I mitt huvud finns de här personerna på ­riktigt och jag försvarar dem till hundra procent. Jag tänker inte att jag hänger ut någon, gör narr av någon, utan att det är jag. Det är jag som står där.

En gång lämnade han verkligheten helt. Han skulle göra Magnus i Torsk på Tallinn, en av Killinggängets mest uppmärksammade ­pro­duktioner från 90-talets glansdagar.

– Magnus var en obehaglig karaktär och han satt på sitt studentrum och skulle försvara sina fylleeskapader. Vi höll på så länge att jag till slut bara släppte allt och var Magnus. Sen var det bara svart, vad hade jag sagt egentligen? Jag kände mig smutsig. Men så såg jag mot scriptan som bara gjorde två tysta tummar upp. Där. Satt. Den.

Johan Rheborg älskar att stå på scen, men det tog honom många år att ens kunna föreställa sig något sådant. Intresset för att ­gestalta personer och berättelser fanns redan under uppväxten när han spelade in filmer med sin pappas super-8-kamera och kompisarna, som mest gillade att meka med moppar, fick vara skådisar. Hemma var Stockholmsförorten Täby, som på den tiden var landsbygd. Med grusvägar och kärr, en affär och en fotbollsplan, en sjö att bada i ”och en skrot att bryta sig in på”. Familjen Rheborg bodde i en villa i ett av de områden som var först med att exploa­teras och Johan beskriver det som ­”extremt tryggt”.

ANNONS

Men i skolan där maten slevades upp från kantinerna ackompanjerad av en svettodör – eftersom matsal och gympasal var ett och samma – hade han det tuffare. Var inte mobbad, precis, men hade usla betyg och en känsla av att skolan inte riktigt var på allvar.

– I dag undrar jag ju vad som hade hänt om jag hade haft tillgång till adhd-medicin när jag var liten. Jag hade koncentrationsproblem, det förstår jag ju nu. Fick sitta längst bak. ’Sluta hålla på med fötterna’ sa lärarna och visade hur jag skulle låsa fast dem i stolsbenen.

En lärare som Johan tyckte mycket om beskrev honom under ett kvartssamtal som ”avskyvärd”. Sa att han förstörde lektionerna. Johan blev chockad och någonstans där mej­slades självförtroendet hos den där pojken fram, eller snarare bristen på det. Med en känsla av uselhet är det svårt att våga tro att man någonsin ska kunna ta plats någonstans.

Johan Rheborg hann både utbilda sig till ­jurist och jobba som reklamfilmsregissör innan han av en slump korsade väg med Henrik Schyffert och de andra som kom att bli Killing­gänget. Henrik var ”helt galen”, Johans motpol, och Robert Gustafsson var den som var skolad skådespelare – Johan tog rygg på honom och lärde sig hantverket, teknikerna.

ANNONS

Jonas Inde blev den som fick honom att på allvar ta klivet upp på scenen.

– Vi hade ett koncept där han körde standup med sin karaktär Tommy Bolin och jag satt i publiken med champagne, som Percy Nilegård, och häcklade honom. Sedan gick jag upp på scenen och tog över föreställningen.

Det slutade ibland med att han höll på att åka på spö, på riktigt.

– Det var verkligen fruktansvärda gig bitvis. Jag minns att jag skrek i någon loge: ’vad gör jag här, jag är jurist för faan!’. Vi stod på något tomt ställe i Arboga och Jonas satt och njöt över fiaskot. ’Här är dukat för 300 personer och så kommer fyra’. Han älskade det. Det var country.

Har du fått bukt med koncentrationssvårigheterna som vuxen?

– Jo, det har jag väl. Men jag har också tagit jobb där jag inte läst manus innan, eftersom jag inte kunnat koncentrera mig. Jag har väntat in kollationeringen där man läser tillsammans och gått på att någon bra person varit inblandad.

Den där intuitionen, och lusten, har alltid fått styra. Det är då Johan presterar som bäst. Han kan lära sig nästan vad som helst så länge det är roligt, men faller när något blir pådyvlat honom. På senare år har han blivit en självlärd men ­aktad fotograf som kan sälja sin fotokonst dyrt. Och de senaste intressena? Crossfit och piano.

ANNONS

– Jag har lärt mig själv att spela. Behövde ett sätt att slappna av. Förr gjorde jag bilder i ­datorn men sedan blev det där lite exploaterat. Så nu sitter jag hemma och spelar piano i stället. Skulle vara hopplös om jag spelade med en musiker, men jag gör framsteg och tänker att det här blir något till slut. Ibland har man bara lust med något och det måste man bejaka, ­speciellt i mitt yrke.

Nu är livet inne i ett nytt skede. Johan och hans fru har lämnat villan i Täby för lägenhet i innerstan, som efter ”ett rent jävla helvete faktiskt” med fuskbyggen och juridiska strider ­blivit ”en koja” som Johan trivs ypperligt i. Döttrarna har flyttat ut (”men är ju ens allt, ändå”).

Sedan i våras jobbar han på en ny föreställ­ning som handlar om just det där, vem man är när barnen flyttat. När de egna föräldrarna gått bort och man är den äldsta generationen kvar. När Johans föräldrar dog ganska nära inpå ­varandra – mamman hade Alzheimers och pappan cancer – gungade världen. Johan spelade Singin’ in the rain på Oscarsteatern nästan ­varje kväll och eftersom the show needed to go on fanns ingen tid för att bryta samman. Han grät på scen, medan publiken skrattade. Kände sig som en maskin som bara malde på. En tid innan dess hade han tagit med sig pappa Carl-Axel ut från hospicet där han bodde den sista tiden, och sett hur hans ögon tårades vid på­minnelsen om hur vacker världen var på ­ut­sidan. Johan hade också suttit med mamma Ingrid i stunder då hon inte längre kände igen sin egen son.

ANNONS

Liksom andra känslomänniskor har han lätt att bli rörd och berörd när han berättar om sådana upplevelser. Tårarna ligger lika nära som skrattet. Men så är det väl med livet, och med humorn också: att allvaret behövs för att ge det lättsamma en kontrast.

Johan pratar mycket om att humor handlar om att balansera nära gränsen för det oanständiga, men också om att den måste passa sin samtid. Skämt som funkade för 20 år sedan funkar inte i dag. Man måste göra sin läxa, se sig om och analysera var man är.

– Nu är Anders Borg något annat än Anders Borg var tidigare. Du kan inte använda Borg som referens för en duktig finansminister – nu är han killen som gillar att mäta! Han har blivit en måttenhet. En Borg, två Borg? Om du inte känner till kontexten du ska skämta i, ska du inte skämta alls.

Den nya föreställningen ska också handla om att hitta sin egen röst och vilja i ett samhälle som tenderar att polariseras i åsiktsläger. Johan menar att alla med extrema åsikter är väldigt ljudliga just nu, samtidigt som den stora massan är tyst. Men han ser det inte som att de tysta passivt håller med de extrema, utan snarare att de bara inte kommer till tals.

ANNONS

– Det är nog lite som i skolan när någon inte vågade prata med risk att framstå som dum. Den personen är jag intresserad av! Jag tänker att jag är en symbol för alla dem som ’bara är’. Så ser jag i alla fall på mig själv.

Carl Johan Rheborg

Ålder: 54 år.

Bor: Efter många år i Täbyvilla, nu i lägenhet i Stockholms innerstad. ”I Vasastan. Eller räknas det som Norrmalm? City?”. Har också en skrivarlya i Barcelona.

Familj: Fru Kristina Rheborg, två döttrar.

Förebild: ”Man blir ju förr eller senare besviken på alla människor. Men jag gillar folk som har integritet i det de gör. Som Foppa. Och Henke Larsson.”

Bakgrund: En av Sveriges främste komiker, skådespelare och manusförfattare. Känd bland annat från det ikoniska Killinggänget som roade under 90-talet, och på senare år från produktioner som Solsidan, Jättebästisar, Alla är fotografer och Morran och Tobias. Har även gjort mycket teater och film.

Aktuell: Med enmansföreställningen En man som heter Ove som hade Göteborgspremiär på Draken i förrgår.

ANNONS