Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Johan Heltne | Det finns ingenting att vara rädd för

Författaren, som själv är uppvuxen inom Livets ord och lämnade församlingen i tjugoårsåldern, vågar vila i ambivalensen och hålla fast vid sin huvudpersons blick på tillvaron, skriver Ingrid Bosseldal om Johan Heltnes debutroman.

Roman

Roman

Johan Heltne

Det finns ingenting att vara rädd för

Natur och Kultur

Samtidigt som pastor Ulf Ekman lämnar sitt livsverk, Livets ord, för katolicismen, utkommer Johan Heltnes Livets ord-kritiska debutroman Det finns ingenting att vara rädd för. I DN skriver Ulf Ekman att ”enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen” vilket han säger sig vara ”uppriktigt ledsen” över. Heltnes romankaraktärer är några av dem som en sådan ursäkt borde rikta sig till. (Om nu någon skulle ta den på allvar. Att en karismatisk och auktoritär ledare plötsligt överger det han fått människor att satsa sina liv på, måste vara exceptionellt svårt för dem han lett.)

Ytligt sett handlar Heltnes roman om en kärlekshistoria (förbjuden eftersom de är tonåringar och sex före äktenskapet inte är tillåtet) mellan sjuttonåringarna Jonatan och Nina. Båda är med i församlingen, Jonatan har vuxit upp inom Livets ord medan Nina och hennes familj är nykomlingar. Där skam och skuld finns ristat i hela Jonatans existens, kan Nina betydligt lättare bejaka sina känslor för Jonatan.

På djupet – där romanens nerv ligger – beskrivs hur Jonatans kropp förvandlas till en krigsskådeplats. Sexualiteten, församlingens regler, det omgivande samhällets avståndstagande (som bland annat resulterar i att Jonatan flera gånger misshandlas), psykologen som bryr sig men inte förmår se att hans fördömande av Livets ord samtidigt är ett fördömande av Jonatan.

I romanens mest drabbande avsnitt är Jonatan inlagd på sjukhus för sin svårdiagnosticerade epilepsi. Då har läsaren redan fått möta ungdomspastorernas försåtliga skuldbeläggande av sjukdomen: ”Du är frisk som en nötkärna! Att så många misslyckas med att ta emot helande beror bara på otro. Det enda du behöver göra är att acceptera Guds löften.” Och efter månader av utredning utslungar plötsligt även läkevetenskapen sin dom: ”Vi hittar ingenting … Ingenting tyder på att du har epilepsi. … Du är frisk.”

Det är ur den kluvenheten som Johan Heltne, utan minsta ansats till ironi, låter sin text hämta kraft. Författaren, som själv är uppvuxen inom Livets ord och lämnade församlingen i tjugoårsåldern, vågar vila i ambivalensen och hålla fast vid sin huvudpersons blick på tillvaron. Just det är romanens tillgång, även om man med det också får ta den något valpigt omständliga kärlekshistorien.

Mest läst