Johan Franzons drama Gasellpojken hade premiär på Dockteater Sesam i mars och har nu också presenterats i bokform. Det är berättelsen om en liten pojke som kommer bort i en sandstorm och lämnas ensam i öknen.
Den olycksbådande stämningen etableras redan på sida ett, trots att pojken lekande guppar fram på kamelryggen. "Det ska vara så här alltid", tänker han och låter oss förstå att det ska det inte alls. Övergiven bland sanddynerna (till och med dockan gick förlorad) väntar han på att ordningen ska återställas: "Amaah kommer snart." När gasellen Mjuk närmar sig jagar han bort henne, men förstår snart att livet i öknen mår bra av en mjuk mamma, vilken som helst.
Så tillsammans med gasellflocken börjar han öva sig på att glömma det liv som var.
Johan Franzon har skrivit en fin historia om övergivenhet och överlevnad i en klassisk Tarzan/Mowgli-tradition, och identitetsproblematiken ger flera starka scener. Dramat håller absolut för att läsas, språket är repetitivt och rytmiskt och på ett fint sätt ett barns, men det är svårt att inte sakna den sceniska dimensionen. Den ökenödslighet och -oändlighet som gapar i själen och på sidorna förtjänar sin gestaltning. Trots att pojkens resa beskrivs av orden som ljuder i hans huvud känns det att det är bilderna som verkligen berättar.
Den mest gripande, och för temat självklaraste, scenen kommer när pojken ser sitt ansikte speglas i vattenytan efter ett regnoväder. Han försöker fånga sig själv under ytan men ansiktet återkommer förstås. Vad är det han inte kan bli kvitt? Inte verkar kunna bli?
Ingen nos
inga horn
och med dom där löjliga öronen
hur kan någon se ut så
Han kan inte springa som de, de inte klättra som han. Men en plötslig dag står den borttappade pojken i sitt gasellmänskoliv och känner: Det ska vara så här alltid. Han hör hemma.
