För svenska läsare är Jenny Diskimest känd för boken Främling på tåg, en blandning av självbiografi och reseberättelse.
Så sent som i förra veckan släpptes In Gratitude, Diskis memoar om att leva med obotlig cancer. Där skildrar hon hur hon iaugusti 2014 diagnosticerades med obotlig lungcancer, och bara gavs ”några år” till att leva.
Jenny Diski föddes iLondon i 1947 och levde den senare delen av sitt livi Cambridge. Hon har skrivit åtta romaner, däriband Som skapta för varann (1988), Till den skrivande kvinnans försvar (2011) och Allt jag inte vet om djur (2012), samt två essäsamlingar och tre reseskildringar. De senaste verkenäröversatta till svenska av Cecilia Franklin, och har getts ut av förlaget Alfabeta.
Dag Hernried, vd och förläggare på Alfabeta, betraktar Diski som en av sina personliga favoritförfattare.
– Hon var väldigt mysig att ha och göra med, säger han.
– Trevlig, rolig, kvick i huvudet och kul att diskutera med. Full av judisk humor, kan man säga.
Dag Henried har följt Diskis skildringar av sjukdomsförloppet i London Review of Books, och läst nya boken In Gratitude.
– Där skriver hon dels om sin sjukdomsprocess, men också om sin vänskap med Doris Lessing som tog hand om henne när hon var tonåring, och en mycket vilsen sådan.
Alfabeta kommer i januari 2017 att ge ut In Gratitude, översatt av Cecilia Franklin.
– Det är så roligt med Jenny Diski att hon hela tiden kombinerar yttre och inre resor. På så sätt blir hennes reseskildringar lika mycket till resor vi får följa med på i hennes inre, säger Dag Hernried.
Fram till sin död var Diski även verksam som essäist och kolumnist i flera tidningar, drev en egenblogg och var aktiv på sociala medier.
Sedan 2011 skrev hon också exklusivt för GP:s kultursidor.
– Jenny Diskihar varit en stor tillgång för GP:s kultursidor och hennes texter har berört och engagerat många läsare, säger GP:s kulturchef Ingrid Norrman.
– Vi hade kontakt senast vid jul då hon mejlade sin sista text direkt från sjukhuset. Mina tankar går i dag till hennes anhöriga.
Helena Hansson har översatt alla Jenny Diskis texter till GP, totalt ett 50-tal genom åren.
–Jenny Diski har en alldeles egen röst, en torr humor och en oerhört vass penna. Den lilla kontakt vi haft med varandra har också varit väldigt fin. Jag har ibland behövt fråga om saker, om jag varit lite osäker på något så har jag mailat henne och hon har svarat blixtsnabbt, oerhört vänligt och oerhört brittiskt witty.
Jenny Diskis texter i GP har varierat temamässigt och berört både vardagliga händelser såväl som de stora frågorna om livet och döden. Att översätta henne till svenska har varit ett uppdrag förenat med stor glädje, säger Helena Hansson.
–Hon hade sin speciella ton, jag kände att den passade mig väldigt bra, jag kände mig ganska hemma i den. Det som möjligen kunde vara lite knepigt var att hon associerade ganska fritt, hon utnyttjade gärna språkets dubbla bottnar. Det känns väldigt tråkigt och tomt att hon är borta.
I januari publicerades Diskis sista text förGP. Förra månaden kom ettmail från hennes partnerIan Patterson, där han förklarade att hon tyvärr var för sjuk för att forsätta skriva. Cancern hade dåkommit tillbaka med full kraft och hon hade inte långt kvar.
Precis som i London Review of Books, handlade de sista texterna för GP om hennes sjukdom. I november 2015 skrev hon:
”Jag vet att människor kommer att sakna mig, men det kommer att övergå i minnen av mig. Och eftersom jag inte har någon religiös tro är jag inte ens rädd för döden. Den är bara en nödvändighet. Jag är en lyckligt lottad kvinna.”
LÄS ÄVEN:Jenny Diski var en av samtidens skarpaste iakttagare
