”Får man fortfarande hicka när man är död?” Pojken i Jef Aerts och Marit Törnqvists bilderbok Större än en dröm har många frågor om vad som händer när man inte längre andas. Törnqvist gestaltar honom så liten att han nästan försvinner i sin järnsäng. Färgskalan är återhållen och bildelementen få i detta hem som är genomsyrat av sorg efter ett syskon som huvudpersonen aldrig träffat.
I en dröm eller i verkligheten, avgörandet är läsarens, får lillebror möta sin syster och ge sig ut på en läkande cykeltur som för dem halvvägs till månen och sedan till systerns grav.
Jef Aerts skildrar ett barns sorgearbete med stor respekt och inlevelse. Tillsammans med Törnqvists bilder blir Större än en dröm en både jordnära och poetiskt högtflygande berättelse om möjligheten att bli hel igen efter en katastrof.
Stian Holes Annas himmel utspelar sig också i chockvågorna efter något obegripligt. Antydningsvis får vi veta att mamman är död. Anna och hennes pappa sörjer på olika sätt, han bortvänt, hon kontaktsökande. Liksom i Större än en dröm krävs en himmelsfärd för att komma ur förlamningen. Flickan drar med fadern på en gränslös resa genom ”ett hål i himlen” där de får lift med flygfiskarna och det går att samtala om döden och om en gud som kanske blivit lika glömsk som mormor.
Den som redan är bekant med Holes underbara bilderboksvärld blir knappast överraskad över att vad som helst kan hända. I självlysande surrealistiska collage får vi följa med till de osynligas sfär, som bland annat befolkas av gamla bekanta från Hermantrilogin; den enstörige brevbäraren och Elvis Presley.
Till skillnad från i Törnqvists och Aerts vision är sorgens språk inte nertonat hos Hole utan ett fyrverkeri av färger, detaljer och vilda infall. Hoppet är starkt, verkligheten större än man vanligtvis antar. På första sidan regnar det småspik och på den sista jordgubbar.
Utväg. I Stian Holes skildring tar Anna med sin pappa till de osynligas sfär.
