Nefertiti har problem. Riktiga bekymmer, om man ska vara helt uppriktig. Och det var precis vad föreningens medlemmar var – uppriktiga – när de trängde ihop sig under sex timmar för att dryfta dåtid, samtid och jazzklubbens framtid.
Tyvärr var flera av dem lite för uppriktiga och stämningen blev i måndags både hätsk och hetsig. Anklagelser om dåligt ledarskap och bristande omdöme flög genom rummet, försiktiga påpekanden om att det kanske var dags att "dra streck i debatten" varvades med utrop av typen "håll käften!". Och när vissa personer inte drog sig för att både en och tre gånger upprepa sina egna, högst personliga erfarenheter av ett liv på Nefertiti, talade andra med sorg i hjärtat om en jazzklubb som håller på att slitas sönder inifrån. Så vad är det som händer på Nefertiti?
Enkelt uttryckt står en strid mellan äldre jazzmän (och ett par kvinnor) och yngre klubbkids, mellan dem som vill bevara Nefertiti som en av landets bästa och mest respekterade jazzklubbar, och dem som tycker att lokalen lever upp först efter midnatt, med dansklubbar, dj:s och drinkar.
Som av en tanke är verksamheten på klubben dessutom uppdelad i två separata enheter. I ena ringhörnan står därför den ideella Jazzföreningen Nefertiti som i snart 40 år arrangerat konserter, företrädesvis jazzkonserter, på klubben.
I andra hörnan står Aktiebolaget Nefertiti, vars främsta uppgift är att fylla klubben med folk när jazzälskarna har gått och lagt sig. Och det har den unga ledarduon lyckats bra med; Nefertiti fullkomligt sprudlar av olika musikklubbar och det är främst tack vare nattklubbsverksamheten som de deppiga siffrorna från 2014, då konkursen hägrade, har vänts till vinst. Under förra året lockade nattklubben dubbelt så många besökare, 39 000 personer, som konsertverksamheten, drygt 19 000 personer.
Som en utomstående betraktare (jag löste medlemskap i fredags) lämnade jag årsmötet utmattad och lite förundrad men inte uppgiven. Här finns personliga motsättningar, konflikter och surdegar som ligger och jäser, och det märks att klubbens ledning inte fungerar som medlemmarna kan förvänta sig. Att tappa 50 000 kronor i bidrag från Statens kulturråd för att man brister i genustänk och inte kan presentera en fungerande jämställdhetsplan på årsmötet är till direkt uselt.
Men Nefertitis båda falanger är som två hundar. De skäller på varandra och drar åt helt olika håll, ändå sitter de fast i samma koppel och kan bara komma framåt genom att samarbeta.
Och hur svårt kan det vara? De behöver ju varandra. Den långlivade jazzklubben kan inte längre överleva ensam och nattklubben som kraftsamlat med Nefertiti Dance Friday rider uppenbart på Nefertitis goda namn.
Mitt bästa tips till den nya styrelsen? Kasta fram några ben.
