”Den här boken är en gåta.” Så inleds trilogin av James Frey och Nils Johnson-Shelton. I Las Vegas väntar 500000 dollar på den snabbaste – minst 20000 personer har redan löst gåtan enligt Frey. Kombinationen pr-trick och läsarengagemang (hur många fortsätter när guldet är slut?) blir också ett experiment i interaktiv intermedialitet.
Endgame: Kallelsen är full av internetlänkar och andra inbakade ledtrådar. Det märks bland annat på de förvånansvärt exakta siffrorna, men efter ett par av länkarna ids jag inte mer. Berättelsen är i sig rapp nog för att locka, men levererar ändå inte tillräckligt, med sin stolpiga dialog och stereotypa personer. För många berättarröster är inte heller alltid lyckat – här är det tolv ungdomar mellan tretton och tjugo år som rör sig över världen. Handlingen, spelet, blir en våldsam skattjakt som utspelas på välkända turistattraktioner.
Premissen: rymdvarelser skapade mänskligheten. Alla härstammar från tolv olika ätter, som sedan tidernas begynnelse hållit varsin Spelare redo för slutstriden. Nu har den startat, och med den undergången: kallelsen kom i form av meteoriter. Förlorarna är alla, då bara vinnarens ätt kommer att få leva vidare. När spelarna först möts i kinesiska Xi’an är det svårt att inte tänka på Hungerspelen. Några skiljer snabbt ut sig som onda och goda – eller som mer eller mindre psykopatiska dödsmaskiner eller socialt kompetenta.
Med tanke på att ätterna ska vara jordens mest högstående är det ur vissa perspektiv smålustigt att endast keltiska La Tène kommer från Västeuropa, men när spelarna pratar om varandra som cahokianen och aksumiten istället för med namn blir de istället för individer representanter. Vilket de också är, men även utan värdeladdade beskrivningar innehåller uppbyggnaden något underliggande rasismliknande.
Å andra sidan – varför tro på vad överheten säger att du är, oavsett om överheten är en politisk ideolog eller en civilisationsbyggande (och -krossande) rymdvarelse eller gudom?
