Idag, söndagen den 15 juni, får vi en ärkebiskop som menar att teologins offentliga roll är ”en nödvändighet för ett fungerande demokratiskt samhälle”.
Är Antje Jackelén sista spiken i kistan för den segdragna svenska övertygelsen att tro och politik inte hör ihop? Låt oss hoppas det. I ett samhälle som blint rusar mot en framtid präglad av en paradoxal kombination av individualism och kollektiv rädsla för det främmande kan tron, inte övertygelsen, bredda och fördjupa de nödvändiga samtalen om människans bräcklighet och människovärdets okränkbarhet.
Just det där uttrycket, att tro och politik inte hör ihop, kritiseras ofta i den färska antologin Tro – en politisk kraft (Verbum) där redaktörerna Andreas Linderyd och Carl Henric Svanell har samlat ett knippe namnkunniga skribenter som ger sig i kast med den fortfarande något känsliga frågan om trons plats i den kulturella och politiska offentligheten. I förordet nämner de att någon sagt till dem under arbetet med boken att det nog inte behövs fler ”snyfthistorier om kränkta religiösa”. Ett helt riktigt påstående. I Sverige är det inte synd om religiösa människor. Trots att vi är världens mest sekulariserade land, den amerikanske sociologen Phil Zuckerman har till och med kallat Sverige för det mest sekulariserade landet någonsin i världshistorien, är religionsfriheten här en självklarhet. Men offerrollen är alltid bekväm att ta till om man inte vill ha en dialog.
Och man får nog säga att några av antologins författare snuddar vid tanken att det minsann inte är lätt att vara kristen i offentlighetens ljus idag. Elisabeth Svantessons gatlopp i medierna sedan hon, med sin hemvist i trosrörelsen, blivit utnämnd till arbetsmarknadsminister, anförs som bevis.
Men inte var det Svantessons religiositet som skapade debatten? Det är trosrörelsens övertygelser, som bland annat innefattar abortmotstånd, som gjorde att hon ifrågasattes. Och övertygelser, till skillnad mot tro, är alltid värda att ifrågasättas.
Här någonstans finns nyckeln till en framtida plats för teologin i samhällsbygget. Men ska Svenska kyrkan ta den behövs det ett självförtroende som den har saknat i decennier. Antje Jackelén har ett sådant självförtroende. Hon är en av skribenterna i Tro – en politisk kraft och avstår där med självklarhet från den destruktiva offerrollen. Med samma lugna trosvisshet som hon redde ut den storm, startad av bokstavstrogna, som svepte fram efter hennes utnämning till ärkebiskop pläderar hon för trons nödvändighet i kapitlet ”Religionsfobins fara”.
Andlighet är ingen privat fråga, menar Jackelén. Religionens uppgift är ”inte att erbjuda exklusiva identiteter, utan att bidra till gestaltningen av bra former för mänsklig gemenskap”.
Hon citerar teologen Werner Jeanrond: ”Religionerna respekterar demokratins pluralistiska väsen samtidigt som de utvecklar konkreta former av kärlek, rättvisa, barmhärtighet och fred.”
Antje Jackelén markerar också mot den idag så förhärskande individualismen: ”Min tro är inte ett program för att öka min eller samhällets känsla av välbefinnande. Tro är kärlek till Gud. Och Gud ska inte älskas för att jag ska må bra – även om det mycket väl kan vara följden – utan Gud ska älskas för Guds egen skull, eftersom Gud ensam är värd vårt yttersta förtroende, vår yttersta tillit.”
Det där kan vara svårsmält för många, både troende och icke-troende. Här finns en öppning mot den kristna mystiken – och mot den postmodernism som har lärt oss att utmana alla makters självtillräckliga språkbruk. Precis som en av sina företrädare, KG Hammar, har Antje Jackelén en fot i det postmoderna tänkandet. I sitt herdabrev Gud är större (Arcus 2011) hänvisar hon till den italienske postmoderne filosofen Gianni Vattimo som hävdar att vi har lämnat ”den moderna tidens sätt” att tala om Gud bakom oss. Den viktigaste utsagan om Gud är inte längre att Gud existerar. Tron är rikare än så. Vi kan välja att tro. Vi kan välja vilken tradition vi vill tro i. Men vi kan aldrig slå fast att vårt val är sant. Postmodernism i den här tappningen har mycket gemensamt med kristen mystik. Det är ingen tillfällighet att den postmoderne förgrundsfiguren Jacques Derrida intresserade sig för den kristne 1300-talsmystikern Mäster Eckhart. Och tillsammans med de två kan vi säga: I den stund vi definierar Gud har vi ihjäl honom.
Vad har allt det här med tro och politik att göra? Jo, jag är ute efter en distinktion, den mellan tro och övertygelse. Till min hjälp tar jag den amerikanske teologen Harvey Cox som i sin bok The future of faith (Harper One, 2009) reder ut skillnaden mellan begreppen faith och belief. På svenska är de snarlika, båda kan översättas med ”tro”. Men översätter man dem istället med ”tro” (faith) och ”övertygelse” (belief), så som Cox uppenbart menar, öppnar sig ett mycket fruktbart tolkningsfält.
Harvey Cox tes är att vi lever i trons tid (age of faith) och att vi är på väg att lämna övertygelsens tid (age of belief) bakom oss. Och det gör honom hoppfull eftersom övertygelsen ligger nära fundamentalismen. Den övertygade vet. Den troende tror. Den övertygade är inte intresserad av dialog. Den troende söker samtalet.
Här någonstans finns också den svenska kyrkans möjlighet att ta plats som en relevant del av samhällsutvecklingen. Den kyrka som inte vill lyssna, som drivs av övertygelse, har inget att tillföra det offentliga samtalet. Den kyrka som präglas av en icke färdig formulerad tro, som är dialogisk och öppen för den gåta som mänskligt liv innebär, kan ställa viktiga frågor i fokus.
Inom Svenska kyrkan är detta inte oproblematiskt. Det finns en långt gången rädsla för att vara ”för politisk”. Men det är dags att kasta den rädslan över bord. Kyrkan har med sitt breda etiska register alla möjligheter att tolka det samhälle man verkar i, att vara den som ställer de svåra frågorna, att vara den som inbjuder till samtal. Men det kräver en öppen hållning om man ska bli tagen på allvar. Det kräver en tro, inte en övertygelse.
Antje Jackelén har en sådan öppen hållning, det inser alla som har läst henne. I Gud är större tar hon avstamp i Bibelns berättelse om Lydia, den första människan som enligt Apostlagärningarna blir kristen. Och Lydia är kvinna, invandrare och egenföretagare. Hon överraskar Paulus och Antje Jackelén skriver: ”Den som vill arbeta för Gud gör gott i att vara flexibel – beredd på att bli överraskad – och öppen för det annorlunda”.
Vi är långt från låsta dogmer här, långt från övertygelsen, långt från fundamentalismen. Och därför kan Antje Jackelén bli en ärkebiskop som med tyngd placerar Svenska kyrkan mitt i byn. Det är på tiden. Inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Antje Jackelén citerar förre ordföranden i EU-kommissionen, Jacques Delors, som redan 1992 efterfrågade ”en själ, en spiritualitet, ett ideal” för Europa. ”Vi har ingen framtidsvision”, sade han och avslutade: ”Också kyrkorna är medskyldiga till detta.” Så här några veckor efter det ödesdigra EU-valet känns inte den skulden mindre besvärande. Kyrkan kan inte vända ryggen åt det europeiska samhällsbygget. Tvärtom, det är kyrkans plikt att vara en del av det. I Sverige får vi en ärkebiskop som har insett det. Man tackar.
ÄMNET
Antje Jackelén, född 1955 i dåvarande Västtyskland, är biskop i Lunds stift sedan 2007. Den 15 oktober 2013 valdes hon som första kvinna till ärkebiskop i Svenska kyrkan. Hon kommer att tas emot som ärkebiskop vid en högmässa i Uppsala domkyrka idag. Stefan Eklund hoppas att hon med tyngd sätter Svenska kyrkan i byn.
SKRIBENTEN
Stefan Eklund är chefredaktör för Borås Tidning och var tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet. Han är återkommande gästskribent på GP:s kultursidor och skrev senast om det minskade morgontidningsläsandet.
