En hund undrar varför alla andra hundar inte ställer sig de stora existentiella frågorna. Det är från en novell av Franz Kafka som Magasin 3 lånat sin utställningstitel. Ambitionen verkar vara att skapa ett politiskt och samhällstillvänt inlägg. Till sin hjälp har man tagit in idel rashundar: internationella konstnärer vars verk ingår i FACE – Foundation of Arts for a Contemporary Europe. Föreningen består av fem konsthallar, bland andra Magasin 3, som lånar varandra sina stoltheter.
Utställningen är en gnistrande produktion där god konst visas och intressanta frågeställningar berörs. Men Investigations of a Dog blir bäst om man bara ger sig hän åt att förstå verken, utan att tänka alltför mycket på det övergripande temat. All samtidskonst är ju förankrad i sin tid och i människans predikament. Verken på Magasin 3 är varken mer eller mindre.
En del konst på utställningen är agitatorisk. Mircea Cantors iscensatta demonstration i Tirana där deltagarna bär speglar; Sigalit Landaus rockring av taggtråd som hon plågar sig själv med på en strand i Tel Aviv; Stéphane Thidets kolhög, sådana fanns överallt i Frankrike innan kolindustrin gick i graven, men den här högen består av två ton svart konfetti, festen är över.
Andra verk på utställningen är mer esoteriska. Gregor Schneiders obehagliga husmodul som heter Den stora masturbationen. Mark Manders märkliga landskapsmodell Självporträtt som byggnad. Aurel Schmidts vanställande parafras av en modernistisk abstrakt målning.
Under det senaste decenniet har det talats om curatorns tilltagande makt. Om konstnärerna gör det curatorn är intresserad av kan de få vara färgerna på hans palett. Många utställningar har skapats på detta sätt. Här kan man tvärtom sakna en riktning. Magasin 3 håller upp relevanta konstnärer som engagerar sig helhjärtat i olika viktiga frågor. Det är många röster som höjs men dirigenten väljer alla sånger på en gång.
Jag skulle önska att Magasin 3 och curatorn Tessa Praun tog tydligare ställning. Vad tycker ni är viktigt? Vad vill ni verka för? En konstinstitution har makten att göra det. Det kanske är omodernt och fult att göra så nu. Det kanske bara är konstnärerna som ska bära plakaten idag, även om de, som hos Mircea Cantor, oftast har texterna utbytta mot speglar.
Kan det inte vara dags att göra ett statement i stället för en mönstring av statements?
