Jag hade nästan börjat tro att min generation – sextiotalisterna – var klara med 70- och 80-tals skildringar. Till och med Jonas Gardell har lämnat sitt Sävbyholm och dåtidens backpackers har slutat skriva om resorna till Goa. Nå. Helt över är det tydligen inte. När romandebuterande Johan Ehn i Down under tar mig tillbaka till dåtidens skolgårdar och drömmar om den stora livsförändrade resan är så mycket sig likt att jag till en början blir lite avvaktande. Vad är detta, ett senkommet eko från Sävbyholm eller en historia, som har kommit att bli en urhistoria för vår generation?
Huvudpersonen Jim är inte en inbiten backpacker. När nittonåringen sticker till släktingar i Nya Zeeland drar han på en resväska på hjul, men hans längtan är den samma som ryggsäcksfolkets.
Jim vill bli den han innerst inne är, men tillblivelsen blir brutal. Knappt har han installerat sig hos släktingarna förrän han slängs ut – de kommer på att han är homosexuell – och hamnar på platser dit han aldrig tänkt sig. Boken är dramaturgiskt smart i pendlandet mellan tider. Dels är vi med Jim i Nya Zeeland, liftande, älskande och festande. Dels följer vi honom genom barndom och vuxenblivande, märkt av mobbing fram till sveket som får honom att resa. I början av min läsning finns stunder när det känns som jag läser reseminnen – boken presenteras som ”till stora delar självbiografisk” – men det slipas ned och blir mer gestaltande efterhand. Johan Ehn ligger klokt nog lågt med tidsmarkörer och tappar aldrig kontakten med smärtpunkterna i berättelsen. Jo. Jag kan förutse nästan allt som händer men i slutänden är det inte negativt. Det handlar mer om igenkänning i en berättelse som måste berättas gång på gång; den som handlar om att vända sina plågoandar ryggen och låta sig bli till.
