Den börjar så bra, Inger Alfvéns nya roman med den otympliga titeln Berör mig inte, Berör mig. En lågmäld, återhållsam berättarröst, tillhörig den förmögna, före detta vd:n Laurence som precis förlorat sin hustru Anna Sofia till den långsamma cancerdöden. Han berättar i jag-form om saknad, och än mer om tomhet, ”stor som ett litet universum, småskrot som stänkte omkring, kvarkar, nebulosor, planeter och solar på oändliga avstånd, känslolöst”.
Alfvén är – det har hon visat genom hela sitt författarskap – mästerlig på att gå in i sina karaktärer och berätta inifrån, i synnerhet när hon som här gör det i första person. Laurence blir trovärdig, ömkansvärd och distinkt. Hans blick på världen håller den och dess invånare på avstånd, samtidigt som läsaren bjuds in att dela blicken.
Men sen, när Alfvén släpper Laurence för att gå in i romanens övriga personer och lägga deras synvinklar ovanpå hans och så småningom också ovanpå varandra, nej, då saktar den här texten in samtidigt som karaktärerna delvis blir karikatyrer, eller om jag hellre ska säga silhuetter, pappersdockor, typer. Den unga, vackra skådespelerskan med själen sprängfylld av ångest och ambition. Den frånskilda, arga bibliotekarien, vars man nyligen bytt ut henne mot en yngre, gladare kvinna. Och den unga manliga spelutvecklaren, som vänt sin ekonomiska framgång ryggen för att bli hinduisk munk.
Konflikterna rör sig längs några i Alfvéns litterära värld välkända axlar: ung – gammal, kvinna–man och, som själva drivkraften, ensam–tillsammans. Dessutom finns här ett självklart klassperspektiv.
Det här är inte någon av Inger Alfvéns mest minnesvärda romaner. Men den är respektingivande, inte minst insatt i hennes författarskap och läst som ännu en varp i den väv av mänskliga relationer som hon gjort till sitt signum att utforska.
