Imponerande stilkänsla

I lördags uruppfördes Leo Cullbergs musikteaterstycke

på Göteborgsoperans Skövdescen. Föreställningen fokuserar på ett par viktiga aspekter i Chaplins liv och konst. Dels den musik han skapade, dels hur hans filmer och hans personliga engagemang uppfattades politiskt och straffades oförsonligt av McCarthys inkvisitionsprocess mot misstänkta vänstersympatisörer i femtiotalets USA.

Med dessa utgångspunkter har Leo Cullborg gjort ett musikteaterstycke som är underhållande och samtidigt bär en tänkvärd politisk och mänsklig underton.

På scen har vi Lars Hjertner, som på ett mycket övertygande sätt lyckas få kamikazeprojektet att spela Chaplin att landa. Han sjunger, spelar fiol, dansar, mimar och ramlar med imponerande stilkänsla. Han sekunderas av en genommusikalisk trio som inte bara musicerar, utan också spelar små miniroller i en effektiv stumfilmsestetik med (över)tydliga gester och talande ögonkast.

Cullberg spar inte på krutet i den politiska delen. Genom att lägga in några av Carter Familys och Woody Guthries mest känslosamma kampsånger skapar han stundtals en göteborgsk proggstämning på operascenen och det är förstås en konstnärlig bragd i sig. Men greppet att avsluta pjäsen om den landsförvisade Chaplin med This land is your land i Allsång på Skansen-version är farligt nära att dra ner den i övrigt fina pjäsen i sentimentalitetens kvicksand.

I mycket är det Lars Hjertners kväll. Delvis för hans lågmälda och nära porträtt av den lille luffaren, rollfiguren som för många är synonym med Chaplin. Och så den gamle distingerade, desillusionerade privatmannen på flykt. Han får alla detaljer i gesterna och minspelen att sitta som skräddarsydda. Hjertner hittar faktiskt, och det är en skådespelarbragd av rang, den där odefinierbara men helt omistliga lågmälda undertonen av livsavgörande allvar som är så viktig för Chaplins enorma genomslag.

Bo Borg