Hon sätter maskrosen på piedestal

När vi ses står de flesta målningarna fortfarande på golvet, men placeringen i rummen har fallit på plats. Det nedre planets lattefärgade väggar, gjorda för att lyfta fram sekelskiftesmåleri i tunga guldramar, gav henne en chock. Hur skulle hennes oramade och transparenta maskrosängar göra sig här?

- Men sedan satte jag in de här, säger hon visar några utblommade maskrosor i en vas på ett bord

- Då knäckte jag koden.

Cecilia Edefalks "Baby" är en av de målningar av en nu levande svensk konstnär som sålts för mest pengar, 5,9 miljoner kronor, på en svensk auktion. In i det sista är det oklart om de melankoliska kvinnomotivet, som hon gjorde under sitt sista år som konststudent, och inte haft i sin ägo sedan dess, verkligen kommer att visas på Waldemarsudde i Stockholm eller inte. Överintendenten Karin Sidén förhandlar genom ombud med den okända ägaren. Cecilia Edefalk verkar obekymrad.

- Det finns material så det räcker ändå, det löser sig.

Harkrankar och kottar

Rekordpriset från 2010 står i djup kontrast både till konstnären själv och till den lågmälda motivvärld som upptagit henne de senaste åren: en vilsen brevduva hemma på balkongen, en nära släktings dödsbädd men framför allt maskrosor, harkrankar, pinnar och kottar.

- Jag har en nära relation till naturen, jag kan nästan säga att jag kan prata med den, även om det låter knasigt. Jag vill lyfta fram det vi bara går förbi, jag tycker kanske det börjar bli dags att bli lite mer ödmjuk.

Genomskinligt

Hennes allra senaste måleri är genomskinligt och lätt. Det gäller även det stora porträttet av en björk som ännu inte är riktigt klart.

- Subtilt kan man kanske kalla det, jag tar inte i med släggan direkt, jag vill inte att det ska vara ett hurtigt uttryck. Som betraktare måste man öppna sig för det här, annars går man bara förbi.

Vilsamt?

- Jag tycker ju att det är jätteskönt, säger Cecilia Edefalk och visar en liten bronsskulptur med tre kottar på varsin pinne, "Three crowns", tre kronor, ett ironiskt Sverigeporträtt.

Det kanske inte gick fram för New York-publiken som såg det först. Cecilia Edefalk har en bred internationell plattform, och flyttade både till och från Berlin innan alla andra gjorde det. Karin Sidén lyfter fram en konstnär som konsekvent håller sin egen linje, oberoende av konstvärldens trender.

- Det finns en klang och en ton som går igenom hela konstnärskapet, en sprödhet och en andlighet som hon lyckas förmedla med känslomässigt djup och utan minsta sentimentalitet, säger Karin Sidén.

De fyra samlagsmålningarna som stod ut på Moderna museets retrospektiv 1999 finns inte med här. Waldemarsudde visar Edefalks detaljerade 70-talsakvareller till en flora som aldrig blev av, hennes första självporträtt, hennes flickor med bisvärmar, änglar, Venusstatyer och en närmast sakral parafras på en målning av Rembrandt.

Livsskede

Själv vill hon ogärna tänka på sitt konstnärskap i form av linjer. Hon gör det hon vill göra, beroende på vilket skede i livet hon befinner sig. Den färgstarka genombrottsserien, "En annan rörelse" från 1990, där en man smörjer in en bortvänd kvinnas rygg, gjorde hon med en bild från ett modemagasin som förlaga.

Målningarna finns med även på Waldemarsudde, men hänger lite på undantag, längst bort i utställningen, "annars tar de knäcken på allt annat."

- Jag är glad över att jag gjort så många bra grejer. Allt som finns här gör att jag kan hålla på med det jag gör nu, med det här mer anspråkslösa. Jag hade inte kunnat börja där. Sedan är det ändå roligt med den här spännvidden.