Den är omåttligt, oanständigt tjock. 785 sidor! Boken ser ut som en parafras på Lars Noréns dramatiska dagböcker. Sobert svart. Omslaget pryds av fotot av en ung, allvarsam kvinna som stöder hakan i handen. Hennes spegelbild reflekteras i bordsytan, så hon liknar ett spelkort. Spader dam?
Efter framgången med den delvis självbiografiska uppväxtromanen Om man håller sig i solen (2012) var Johanna Ekström på gång med en ny roman i samma genre, som skulle ta vid när huvudpersonen blivit vuxen. Av något skäl bytte projektet fot. I stället bestämde hon sig för att publicera sina dagböcker från perioden 1996-2002.
Det kanske var klokt. Johanna Ekström är mer ute efter att konstnärligt undersöka tillvaron, mindre att reproducera en framgångsrik form. Och kanske var det dessutom svårt att överträffa barndomsskildringens spänning i att vara dotter till berömda, litterära föräldrar: Pär Wästberg och Margareta Ekström. Dottern låter deras utsökta estetik brytas mot de egna upplevelserna av otillräcklighet, anorexi och missbruk.
En text som bränner till
Den vägande faktorn är förstås att dagboken är så välskriven som den är. Visst, texten upprepar sig ibland, blir kokett, men håller ändå intresset uppe. Den återfår koncentrationen och bränner till i mitt eget liv, som goda texter kan. Det är starkt.
Dagbok 1996-2002 börjar när berättaren är 26 år. Den tjugo år äldre Författaren säger att hon slutade skriva dagbok när hon var fyrtio, ungefär. Då hade denna jagbok fyllt sin uppgift. Nu följer den vuxna författaren sitt unga, tidigare liv i hasorna, och hejdar texten här och där med kommentarer, ofta läsvärda. Som: "Vad lång tid det tar för en ung kvinna att låta sig själv vara ifred. Och att ändå få känna sig inkluderad och älskad."
Hon slår fast att texten både skyddar och blottar, glider mellan ärligt och oärligt. Det allra mest plågsamma kommer kanske aldrig på pränt? Berättarjaget prövar alternativa hållningar. Det är viktigt för oss alla att hålla i minnet: det skrivna är aldrig ett mekaniskt sanningsvittne.
Mångbegåvad huvudperson
Dagsboksjaget är i alla fall en avundsvärt mångbegåvad ung kvinna. Hon är verksam både som konstnär och författare. Trots sin ungdom har hon flera böcker publicerade, både noveller och lyrik. Tillsammans med mannen X jobbar hon både med installationer och manus till en kommande film.
Hennes energi flödar som ur ett ymnighetshorn. Gränserna mellan hårt arbete och högsta njutning är utplånade. Varje svettigt lycklig älskogsstund noteras, liksom allt de äter; nyskördade morötter, mangold, rädisor, kål, tomater, rödbetor. Prinsesstårta, en gudomlig bakelse i Lissabon, Morotsmangosoppa med chèvre. Ständigt denna chèvre.
Det är nittiotal. Filmen och bildkonsten flirtar lustfyllt med varandra, med idolerna Derek Jarman och Peter Greenaway som svårslagna ideal.
Lätt parodiskt konstnärsliv
Det fria konstnärslivet känns lätt parodiskt, där paret hastar med sina manusbuntar mellan Stockholm och New York, Marseille och Zanzibar, LA och Göteborg. Lagom shabby chic.
Dagboksskrivaren regisserar själv sin parodi. Paret åker på dekadent lyxsemester i Lissabon, dricker champagne och tar en taxi till "den restaurang som listats som en av världens vackraste av Wallpaper". Eller nästa guldkrog: Väggarna ljust blekrosa, vita dukar på borden, stengolv och snälla män med hellånga blå förkläden. Vi vet att detta är perfekt. Gud!!! klottrar jag i marginalen.
Men det perfekta livet har revor. Här representerade av makens tonårsdöttrar, mer ångestladdade i den egna moderns gestalt. Mamman som lider av sviterna efter en stroke, och kan bli krävande. Mor, dotter, barn, liv och död i obönhörligt, sirliga turer.
Barn - eller inte?
Berättarjaget längtar efter barn – och inte. Hon strävar efter mognad men vårdar sin dyrbara barnslighet. När styvdottern visar tecken på anorexia väcks svåra ekon: "Jag förstår inte min kropp. Är jag tjock eller smal? Är jag en gegga av deg och lymfa som någon hällt i en plastpåse? En padda eller en drottning?"
När styvdottern i stället blir gravid skälver jorden. Det borde ha varit hon.
Alla de eleganta glasen champagne och iskall chardonnay lurar ingen. De gräsliga bakfyllorna talar sitt kärva språk.
Ny bild av den berömda pappan
Den som har läst Johanna Ekströms uppgörelse med föräldrarna i Om man håller sig i solen får här en ny spännande guidning i autofiktionens labyrint. Romanen höll sig tätt intill barnets och tonåringens skoningslösa blick. Men här i dagboken skildras däremot pappan, den berömde författaren, med värme och beundran.
Pappa är berättarjagets stora kollegiala stöd. Det framkommer i olika skepnader, ibland med humoristiskt touch. Som när jaget stassat upp sig i grodgrön tröja, svinrygg, pärlor, grön ögonskugga och illrött läppstift:
"När pappa såg förskrämd ut och jag sa att det var en hyllning till Suzanne Brögger såg han genast lugn ut."
Överlag är dagboken vänlig mot De andra. Här finns nästan inga utfall och aggressioner, få beska anmärkningar om andra människor. Troligen har Johanna Ekström rensat ut de som måste ha funnits. Den som är hemtam i millennieskiftets unga Konstsverige känner förstås igen namn som viftar förbi: Bigert&Bergström, Annika von Hausswoolff, Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggren. Men skvallervärdet är inte skyhögt. Författaren vill förmedla något annat.
Spännande nätter
Drömmar tar stort utrymme. Här finns både hjärtskärande mardrömmar och humoristisk problemformulering. Författaren är en van drömmare, som ibland kommenterar symboliken innan hon ens vaknat.
En av mina favoriter handlar om en teaterrepetition. "Björn Granath är regissör, men spelar också med i pjäsen. Trägolv, dov belysning." Johanna ska spela att hon sitter på dass, men regissören blir inte nöjd med henne utan rycker upp dörren, högröd av ilska:
"För fan, fattar du inte att teater är något verkligt! Va? Du ska fan i mig torka dig i rumpan så det hörs ända ut i publiken!"
De talar alla med typiska Jarl Kulle-Dramaaaaten röster. Hon öppnar dassdörren och skriker: "Vadå på riktigt? Varför ska jag behöva torka mig i ändan när ni inte ens kan tala normalt?"
En underbar dröm. Den kan man inte hålla dold för världen.
Lyckad hybrid
Jag tror kanske inte på alla konstprojekt som huvudpersonen griper sig an, men jag tror på hennes slit med formen. Dagboksanteckningarna är material. Vi, dagens läsare, får ett stort förtroende när vi sitter med hela materialet i knät.
Johanna Ekströms dagbok är en lyckad hybrid av litteratur och konstnärlig installation. Det hela mynnar ut i en hyllning till livet och konsten. Frukterna, champagnen, kyssarna, ja, även den mondäna chèvreosten med sina pinjenötter försvarar sin närvaro: "i min mun bor ett öga. Språket och seendet, munnen, sexualiteten är ett och samma. Ska bli ett och samma. Det är mitt meddelande. "
