Henning Mankell | Handen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Nog är det märkligt med läsares förhållande till fiktiva figurer som en Arn eller som en Wallander – för att ta bara två exempel där turistnäringen profiterar på dessa kändisfigurer och ordnar vandringar i deras fotspår. Som om de var livs levande, bott just där, levt just så.

Tag kriminalkommissarie Kurt Wallander som Henning Mankell skrivit in i läsares hjärtan världen över och som i film efter film fått olika skådespelares gestalt. Visst känner vi honom, denne tungsinte ensamme man, ständigt arbetande, kämpande med dåliga mat- och dryckesvanor, med sin diabetes och längtan efter kärlek. På flykt undan sin inre oro till operamusikens värld.

ANNONS

För ett antal år sedan skrev Henning Mankell på holländsk begäran en bok som skulle skänkas till alla som en viss månad köpte en kriminalroman. BBC gillade historien och det blev ännu en film med Kennet Branagh i huvudrollen. Handen heter den. Mankell kallar den en berättelse.

Allt är välbekant, inte bara Wallander själv, också omgivningen, kollegorna på polis­sta­­tio­nen i Ystad, dottern Linda, de återkommande vädernoteringarna – och det trägna polis­arbetet. Wallander snubblar på en hand som sticker upp ur gräsmattan i en trädgård runt huset han hade tänkt köpa. Ett mord? Två mord? Begångna för länge sedan.

Handen är en kortroman skriven för en holländsk läsekrets. Kanske är det därför den inte är lika tydligt förankrad i det svenska 90-och 00- talet. Som med sina ökande klyftor, sina rasistiska tendenser fångats så tankeväckande tydligt i den egentliga serien om Wallander, avslutad med Den orolige mannen. Må vara att Handen fungerar som en berättelse om ett gammalt brott och uppenbarligen också som filmunderlag. Jag saknar dock samhällskritikern Mankell.

Men Henning Mankell bjuder på mer än en brottsutredning: ett litet uppslagsverk med biografiska data om Wallander och om de viktigaste personerna i hans närhet, om hans geografiska värld och varje boks intrig. Sannerligen ett material för Wallanderbitare och där är vi igen: som om allt var på riktigt, som om de hade funnit alla dessa människor som befolkat Mankells kriminalromaner.

ANNONS

Det bästa avsnittet är författarens egna ord om hur och varför Wallanders föddes och om hur tendenser och händelser i samtiden, inte bara den svenska, varit utgångspunkt för hans berättelser.

ANNONS