Vad är det egentligen med pappor som får döttrar och söner att skänka dem så många vackert vemodiga litterära efterord? Bara i vår kan vi på bokhandelsdiskarna hitta Tre-fyra nyskrivna pappaskildringar, bland dem Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska.
När Hanna Hellquist i en DN-intervju fick frågan varför hon skrivit om sin pappa men inte sin mamma, svarade hon att hon inte alls är lika arg på mamman som på pappan och att den här sortens böcker ytterst går att se som en sorts undersökningar av manlighet.
Det där har jag varit tvungen att fundera över under läsningen av hennes debutbok. För egentligen märks det inte hur arg hon är, tvärtom är det en i hög grad kärleksfull skildring av en man vars liv varit fullt av upptåg. Mycket har handlat om djur (i boken förekommer allt från lövgrodor till apor - fast just apan var död redan när Hanna föddes) och det är också med utgångspunkt i alla dessa djur som Hanna Hellquist berättar historien om sin far, och om sin egen relation till denna tämligen ostyriga, frihetslängtande manskaraktär. En pappa som inte är som andra pappor, en pappa som i barnet Hannas tankar är "en galen, vild, fri, köttätande supermänniska" och inte alls som alla de där snedbenta barnbokspapporna som hämtar barn på dagis och klär sig i glasögon, skjorta och slips.
Att Hanna Hellquist till vardags skriver kåserier i DN märks i hennes prosa. Den är drastisk och ibland lite väl brant för min smak. Att somt upprepas i olika kapitel, ger också emellanåt känslan av att läsa mer fristående kåserier än en sammanhållen text.
Men så finns ju det där som är berättelsens kärna: Fadern, hans flykt, hans galna projekt, hans uppgång och hans fall. Det är klart att dottern måste vara arg på honom, konstigt skulle det vara annars. Men det är samtidigt uppenbart hur mycket han betytt för henne, och inte minst hur mycket det betytt att han konsekvent valt att se henne som en lite mindre, men högst kompetent kopia av sig själv - en sån som utan sentimentalitet kan mata ormar med nyfödda musungar eller stampa ihjäl en undulat med klacken när så krävs.
Som i så många pappaskildringar finns modern på närmare håll och är betydligt mer tillförlitlig. Och det är där jag famlar efter svaret på den inledande frågan. Vad är det som får barnen att skänka dessa fäder - emellanåt kärleksfulla men också lynniga, oförutsägbara och ibland tragiska - en sådan upprättelse?
Möjligen är svaret så simpelt som att det handlar om det vuxna barnets ömsinta försoning med en sorts manlig omognad som de inte kan ge mycket annat än absolution. För att de - vad de än drömt om - till slut fått inse att det varit omöjligt att förvänta sig mer. Att pappa var just så bra han förmådde. Och att det just därför ibland blev så spännande.
