Jag minns inte Matias Varela från såpan Nya tider, så jag minns inte heller att han – med hans egna ord – var en avdankad såpaskådis tiden efter. Å andra sidan minns jag knappt Nya tider. För mig är han snarare Jorge i Snabba cash och Bassi i tv-serien Boys. Men i Sommar i P1 är han bara sig själv.
Det märks att Varela är skådespelare, han är bra på att berätta och bjuder på små berättelser från uppväxten, yrkeslivet och scenskolan. Allt varvas med mäktiga ballader. Allra helst skulle han vilja leva som just en powerballad – sådär tveklöst stark att bara ironi och ängslighet kan skydda en från kärlek.
Det är mysigt och fint på sommarpratskt vis. Men bäst är det när Matias Varela utmanar sig själv och sin dyslexi och läser ett egenskrivet manus rakt av från ett A4. Då handlar det om att möta världen ensam och vara någon som aldrig blev, om att spela "ligisten" och "blatten" – en bukett av fördomar. Att spela de roller man får, att lära sig bryta på svenska och spela chilenare när ens påbrå är spanskt.
Och så handlar det om att vara modig, att göra något man är rädd för varje dag. Avslutningsvis får vi en utmaning: "Nu har jag visat min rädsla. Kör!"
